”Det är helt enkelt lättare att vara både svensk och australiensisk här i Australien,” säger hon.
Monika Näslunds föräldrar flyttade från Örnsköldsvik till Perth 1967 när Monika var några år gammal. Familjen planerade att stanna i två år men istället blev det det skulle bli ett helt liv på andra sidan jorden. Att växa upp med två kulturer triggade Monikas intresse för psykologi och hon bestämde sig tidigt för att hon ville jobba i mångkulturella sammanhang. Hon har arbetat som psykolog med tortyröverlevare och flyktingar i Australien, Japan och för FN i Haag.
2010 när hon själv hade en liten dotter och hennes mamma gått i pension ville hon återvända till Sverige för att ge sin dotter Annika samma tillgång till tvåspråkighet som hon själv fått. Hon ville sluta cirkeln och familjen packade ihop sitt liv i Melbourne för att flytta till Stockholm.
”För min mor var det självklart att åka hem. Hon var så lycklig att återse vänner och släktingar. Det var jättespännande och det kändes som min dotter som bara var fyra år blev svensk över en natt.”
Familjen upplevde Stockholm som väldigt öppet. De köpte lägenhet och maken Rob fick snabbt jobb som lärare på en internationell skola. För Monika gick det trögare eftersom det tog tid att få svensk legitimering som psykolog för att kunna jobba. Men efter 18 månader började hon arbeta med kris- och katastrofpsykologi på Region Stockholm, bland annat genom att utbilda sjukvårdspersonalen i psykosocialt stöd.
Trots att Monika alltid sett sig själv som svensk var det på den professionella nivåan hon förstod att det inte var så andra såg på henne.
”Jag ser svensk ut och mitt namn är svenskt och jag kan klara mig på svenska men om jag sa något annorlunda eller inte visste något så såg folk frågande på mig och förstod inte varför. Om jag varit mörk eller burit slöja skulle de kanske ha förstått. Jag fick alltid introducera mig som svenskaustraliensisk psykolog och ofta be om ursäkt om jag till exempel skulle hålla tal. Till slut tog jag min mans efternamn som mellannamn för att signalera att jag också har andra rötter. Jag accepterades aldrig som helt svensk,” berättar Monika.
Hon tror attityden i Sverige beror på bristande erfarenhet av integration och landets långa historia av att vara homogent.
”Sverige gör så mycket rätt på policynivå och är internationellt erkänt men har har mindre erfarenhet nar det gäller hur man ska integrera folk på gräsrotsnivå. Australien är lite tvärtom med en historia byggd på immigration. Hit är det idag svårt att få komma men när du väl är här så verkar de flesta klara sig. I Sverige fick jag anpassa mig och det ordnade sig men de som inte klarar det, de kör fortfarande taxi.”
Medan Monika kämpade med att passa in med sina dubbla kulturer umgicks hennes man oftast med andra engelsktalande och hade inte samma upplevelse.
Familjen hade bestämt från början att de skulle stanna minst fem år så att de verkligen fattade ett nytt beslut om var de ville bo och inte bara reagerade på en bra eller dålig situation. Terrordådet på Drottninggatan i centrala Stockholm 2017 blev en definitiv vändpunkt.
”Efter terrorattacken satt jag i skyddsrum och deltog i att koordinera psykosocialt stöd mellan kommun och sjukvård och samtidigt låg min mamma i palliativ vård. Det var en svår tid och när mamma sedan avled tänkte vi, vad är nästa steg för oss nu?”
De saknade släktingar i Melbourne och Monika längtade tillbaka till sin mångkulturella hemstad. De sålde lägenheten och återvände. Dottern Annika går på high school och läser svenska. I början tog det tid för henne att hitta kompisar men nu spelar hon AFL och har funnit sig till rätta. Hon saknar Sverige och kanske kommer hon en dag plugga där. Monika och Rob skilde sig men bor på samma gata så dottern har nyckel till båda hemmen.
”Det tror jag vi lärde oss i Sverige att vara schyssta och fortsätta vara vänner även efteråt. Folk säger till mig att det där gjorde du ”The Swedish way!”
Monika är glad att vara tillbaka i Melbourne och tacksam över att leva och arbeta med många olika kulturer som lektor i psykologi på Victoria University. Hon saknar den svenska delen av familjen, traditioner och det mysiga höstvädret i Stockholm. Trots att Sverige alltid kommer finnas i hennes hjärta är hon lite sorgsen att det var så svårt för henne att accepteras som helsvensk.
”Melbourne känns bekvämt och välbekant. Här kan jag vara svensk och australiensisk samtidigt, två delar som gör mig till den jag är, säger hon med ett leende.
/Tina Zenou