Ida har flyttat fram och tillbaka mellan Sverige och Australien sedan hon var drygt sex år då hennes finska mamma och österrikiska pappa lämnade Skåne för Melbourne. Hon står med en fot i vardera kultur och pratar ömsom svenska, ömsom engelska när hon beskriver fenomen hon förundras över eller irriterar sig på i de båda länderna.
2006 landade hon och maken Fredrik i Melbourne med två mycket små barn. Samtidigt flyttade Idas föräldrar med ned och Idas syster har bott kvar i Melbourne sedan de var barn. Ida förstod att omställningen från Sverige skulle bli tuff men Fredrik, som aldrig bott utomlands förut, var inte lika förberedd.
”Om vi planerat lite bättre hade vi kanske väntat med att flytta tills barnen började skolan. Man glömmer lätt hur bra vi har det i Sverige med föräldraledighet och billig förskola. Det blev en chock att komma till Australien där vi tyckte allt var så dyrt. I Sverige är skatten hög men man får mycket för pengarna. För min man var det en stor kulturkrock. Jag har flaxat runt men för honom var allt nytt. Det var nyttigt för mig att se det ur någon annans synvinkel. Som nyinvandrad känner man sig lätt utsatt. Han fick inte den typ av jobb han tänkt sig. I stället startade han eget företag i städbranschen och därigenom skapade han sig ett eget socialt nät. Några av våra första kunder blev nära vänner,” berättar Ida.
Planen var att stanna fem år men så småningom fick Fredrik jobb på Ikea och Ida inom restaurangbranschen, bland annat med skandinavisk catering. De hann bo både på landet och i stan och stormtrivdes. Barnen växte upp och gick i skola. Tillsammans talade de ibland om att återvända till Sverige men av olika anledningar sköts planerna på framtiden. Fem år blev till 14. Men i februari 2020 blev det äntligen dags. Men familjen återvände inte som många andra med möbler och tillhörigheter skeppade i container. I stället sålde de av de flesta av sina ägodelar och reste hem med varsin kappsäck längs Transsibiriska järnvägen.
”Det blev en jättehäftig resa men det var precis i början av Covid-19. Vi reste till Sydkorea men besöket vid gränsen till Nordkorea blev inställt på grund av något konstigt virus från Wuhan som det började pratas om då. Vi klev på tåget i Vladivostok och blev ganska snart väldigt sjuka. Jag tror att vi kanske hade Covid redan då. Men vi gick till ett ryskt apotek när tåget stannade på vägen och det funkade kanon. Så småningom kom vi från Moskva och St. Petersburg till Helsingfors och tog båten över till Sverige. Bara ett par dagar senare slutade båtarna att gå; det var då Corona verkligen tog fart i Sverige. Det var på håret att vi inte kom tillbaka till Sverige.”
Familjen bosatte sig i Bålsta utanför Uppsala. Första tiden var oerhört tuff för barnen som då hunnit bli 16 och 14 år gamla. Dottern Savannah hamnade först på lokala högstadiet och det fungerade inte alls. Nu läser hon International Baccalaureate på gymnasiet inne i Uppsala och har blivit jättebra på svenska. Lillebror Oden vägrar fortfarande tala svenska inför föräldrarna men önskar sig en moppe när han fyller 15 och funderar på att gå Skogsbrukarprogrammet på gymnasiet.
”Han börjar bli riktigt svensk och vi kämpar på men det har varit tufft eftersom skolsystemet är så annorlunda. Sen blir man väldigt trött på instängdheten i Sverige och pandemin har gjort det ännu värre. Man påverkas av mörkret och att folk inte pratar med varandra på samma sätt som i Australien. Det är svårt att träffa nya människor när alla redan firar exempelvis högtider med sina invanda gäng sedan alla år.”
Ida, Fredrik och barnen hyr ett gammalt borgmästarhus som ligger på en stor hästgård. Även denna gång har det varit svårare för Fredrik att acklimatisera sig än för Ida. Men av en slump bor flera andra familjer med kopplingar till Australien i kringliggande hus på gården. Det har blivit räddningen i coronatider att kunna träffa grannar och umgås med andra Aussies.
”De beter sig inte som svenskar helt och hållet så det har räddat oss lite. Vi har haft ett vakande öga över oss, så känns det. Att vi skulle åka när vi åkte och slippa alla lockdowns i Australien och hamna där vi hamnade, det var meningen. Någon har guidad oss hela vägen,” säger Ida.
Vid nyår i fjol fick Ida Covid-19, för vad hon själv tror, var andra gången. Hon förlorade både smak och luktsinne under lång tid. Något som var väldigt störande för en matintresserad kock som hon. Hon saknar Melbournes rika utbud av olika sorters mat och hon kan inte vänja sig vid Systembolaget.
”Jag går fortfarande till Ica ibland en söndag och försöker köpa vin,” säger hon och skrattar.
Men Ida har lämnat matbranschen bakom sig och jobbar nu precis som Fredrik på Ikea i Uppsala. I framtiden drömmer de om att kanske öppna ett eget litet Bed & Breakfast någonstans.
”Jag saknar Australien men jag ångrar inte att vi flyttade. Vi vet inte om vi kommer stanna i Sverige men det som påverkar oss nu är att vi inte är 20 längre och det blir svårare och jobbigare att flytta. Men kanske att vi prövar Italien eller Kanada nästa gång. Vi är inte låsta. Man vet aldrig var vi hamnar.”
/Tina Zenou