När kyrkan började byggas är ovisst, men namnet Tynderö omnämns i kyrkligt avseende redan 1316. Troligen byggdes kyrkan av gråsten redan från början. Den var då inte så stor som den nuvarande, men delar av de ursprungliga murarna ingår i dagens kyrkobyggnad. Ett vittnebörd om kyrkans höga ålder kan vara det rökelsekar som fortfarande finns i kyrkan och som dateras till 1200-talet. Triumfkrucifixet från tidigt 1500-tal är också de ett mycket gammalt föremål, förfärdigat i den kände träsnidaren Haken Gullesons verkstad. En nattvardskalk finns i församlingens ägo som har sin mellersta del, den s.k. noden, från medeltiden.
Under de svåra åren med krig och tidvis missväxt under 16–1700-talen fick kyrkan förfalla. Valvet sprack och murar började luta. Först åren 1756-66 blev en ombyggnad av kyrkan under ledning av den berömde kyrkobyggaren Daniel Hagman, som för övrigt var verksam på många håll i Mellannorrland.
Kyrkan fick under 1700-talet ett ganska förändrat utseende. Östra gavelns lilla korfönster från medeltiden och två fönster på södra väggen utvidgades enligt 1700-talets smak för de ljusare kyrkorummen. Vid denna ombyggnad togs även en dörr upp på västra gaveln, det är den dörren som används som ingång till kyrkan.
Ingången till kyrkan hade tidigare, enligt medeltida bruk, legat på södra sidan, där också vapenhuset fanns. Spår av denna ingång är en nu igenmurad dörr i södra väggen. Den största förändringen till det yttre blev taket. Tidigare hade det varit ett sadeltak, likt det som finns på Alnö gamla kyrkan, men nu blev det ett rikare utformat, valmat tak. Det är ett ganska lågt och på alla fyra sidorna brutet tak, vilket var en specialitet hos Daniel Hagman.
Kyrkan har inte något torn utan istället finns klockstapeln, snett emot kyrkan på andra sidan vägen. Den är byggd av trä på en hög stensockel och påminner till typen om klockstaplarna ifrån kustbygderna, liknande byggsätt ses i Roslagen. Tidigast nämns klockstapeln 1776, då den byggdes om, exakt ålder på klockstapeln har vi inte.
1938-39 var det åter dags för en restaurering, och då ersattes uppvärmningen från en kamin med vattenburen värme, de ursprungliga färgerna togs fram, dörrar byggdes om och den 20 augusti 1939 strax före utbrottet av andra världskriget återinvigde biskop Torsten Bohlin kyrkan. Arkitekt David Frykholm i Härnösand var den ansvarige för arbetena på kyrkan denna gång.
Kyrkans interiör
I kyrkan är det östra partiet rikt utformat med den väldiga altaruppsatsen och altarväggen domineras av de höga fönstret som upptill avslutas med en låg trekantig avfasning. På sidorna och upptill inramas fönstret med en bård av färgat glas och mönstrad med en växtranka, som kallas sexbladiga Mariarosor.
På bägge sidor om den djupa nisch, där fönstret sitter, ses två breda och räfflade pilastrar, upptill avslutade med dubbla kapitäl. Ovanför finns en bård i relief i en S-form och sedan utvecklande sig till en barockartad ram i väldiga svängda former. Den omger Kristus med en yvigt fladdrande korsfana. Han står på ett moln, symboliserande himlen. I dess mitt en trekant, symbol för treenigheten, och med Guds allseende öga.
Högst upp hittar vi en femuddig stjärna, en Kristussymbol som bygger på Uppenbarelseboken 22:16: ”Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.”
Ovanför den S-formade bården står två urnor med eldslågor. De symboliserar det nya livet efter döden. Bildhuggaren Pehr Westman är mästaren till denna altaruppsats från 1700-talet.
Altarväggen pryds i övrigt av ett målat draperi som skall likna templets förhänge eller förlåt. Pilastrar och bågar är målade med s.k. marmorering av målaren Jon Wagenius från Sundsvall.
På altaret står i silverkrucifix i modern stil av Tyre Jerkeman år 1971.
Predikstolskorgen har fem väggfält. I fyra av dem sitter evangelisterna hållande sina skrifter. Deras namn står nederst. Matheus, Marcus, Lucas, Johane.
Predikstolstaket, som kan vara något senare, har en yppigare utformning. Överst möter vi Kristus, nu med korsstandar, och inunder taket hänger den heliga andes duva.
Timglaset är från mitten av 1700-talet. Där ses tidens vanliga symboler; dödskallen, tidens vingar och hoppets stjärna som sitter på livets gröna gren. Ett fint och mycket för tiden vackert arbete.
Längst fram på de främsta bänkarna står två höga pyramider, som anses vara reminiscenser, av den katolska tidens korskrank.
Nummertavlan är från 1869 och kröns med förgyllda palmkvistar, symboler för hyllandet av Kristus vid inridandet i Jerusalem.