Frågar man någon vem den bibliske David är så känner nog de flesta till att det var han som besegrade Goliat. Möjligen skulle man också kunna få svaret att David är psalmdiktaren, som spelar luta och diktar kärleksvisor. En herde och poet – förebild för klassisk pastorallyrik.
Att det skulle vara samme David som senare sviker, dödar, våldtar och bedrar kan däremot vara svårt att förstå.
Ganska snart uppför han sig som en maktfullkomlig överhet, långt ifrån den lille herdepojken som med skicklighet hanterar ett enkelt vapen. Från att ensam, ur underläge ha slagit en jättelik fiende går han sen ut som Kung med sin här och ”dödar tiotusen”.
Kung David är alltså inget moraliskt föredöme, men till konst, musik och diktning har hans liv och gestalt inspirerat och berättelsen om David är en likt en vild, spännande skröna. Sköna kvinnor, starka män, äventyr, romantik, fantasi.
Honegger kallar sitt verk från 1921 för ett symfoniskt poem men det har alla ingredienserna för ett oratorium. Det går inte att finna enstil. Snarare en mix av ett tidigt 1900-tal med bitvis kärv kromatik, fransk impressionism men också med blickar mot Bach och några mycket utvecklade kontrapunktiska partier. Körerna är ibland krävande. Solopartierna är i de flesta fall vackra, naiva likt enkla visor, över en bred orkestermatta. Orkestern beledsagar men har också några egna instrumentala satser där den fritt gestaltar berättelsen. Allt detta vävs sedan ihop av berättaren som återger dramat i det talade ordet ömsom i musiken och ömsom mellan de olika satserna.
Sonny Jansson, dirigent