Tala om sorgen

– Jag bodde då på Blekingegatan och fick kontakt med en grupp i Katarina församling. Det var väldigt bra för mig.
Katja beskriver hur det kan vara svårt att prata med de som står närmast.
– Jag tror det är nyttigt att prata med någon utomstående som har varit med om något liknande.
Kyrkan var inte främmande för Katja även om hon inte gick på gudstjänster så ofta.
– Min man var metodist och barnen gick i söndagsskola i metodistkyrkan, det kändes naturligt att ta kontakt med kyrkan i en sån här situation.
– Det var första gången som jag fick tänka på mig själv på väldigt länge. Jag hade nio syskon när jag växte upp och sedan egna barn att tänka på. Jag hade alltid varit till för andra, men nu fick jag göra något bara för mig.
Att få klä sin sorg i ord var något som Katja uppskattade mycket.
– Oftast pratar vi inte med någon om det på det sätt man kan göra i en sorgegrupp. Där finns andra som varit med om liknande händelser och det går att relatera till olika situationer.
Att prata om sig själv har över huvud taget varit ett tabu för Katja.
– När jag växte upp var det inte något man gjorde, men det känns som det har ändrats med tiden. Jag tror det är väldigt viktigt att prata om sin sorg.
En del av samtalen i gruppen har också varit viktiga för Katjas liv efter makens bortgång.
– Det gav hopp om framtiden.