Klicka här för en filmad version av gudstjänsten
Dagens bön
Livets Gud, tack för att du genom dopet förenar oss med Kristus i hans död och uppståndelse. Hjälp oss att dag för dag leva i vårt dop och mogna i vår tro. I Jesu namn. Amen.
Första Mosebok 7:11-23
Matteusevangeliet 3:11-12
Betraktelse
Johannes döparen säger: ”Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.”
Johannes var en känslosam och sträng profet. Därför är det rätt så lätt att tolka hans ord om agnar som ska kastas i evig eld som ett straff för de som inte tror, de orättfärdiga, de andra. Jesus skall döpa med helig ande och eld. Eld som renar, befriar och stärker. Vi talar i kyrkan om att vi varje dag ska leva i vårt dop. Det är vackra ord men vad det konkret betyder är inte så lätt. Johannes pekar kanske just därför på den helige Ande och elden. Att ge plats åt den helige Ande och att varje dag granska sig själv, förlåta och lämna över det som tynger oss till Gud. Att låta elden rena. Som när man eldar en nål innan en sticka ska pillas ut ur pekfingret.
Berättelsen om Noa och arken förekommer märkligt nog ofta i biblar för barn. Detta trots att berättelsen verkligen inte är särskilt barnvänlig. Kanske är det alla djuren som gjort att barnbibelförfattare tyckt att denna berättelse är för bra att utelämna. Många har läst berättelsen i samma sken som Johannes Döparen talar om den rensade säden: Att den goda säden läggs i ladan medan agnarna kastas i evig eld och död. Samma motiv i berättelsen om Noa. Nästan alla människor var onda så de fick drunkna. Noa och hans familj var rättfärdiga och fick leva. Det är en rätt sadistiskt Gud som skulle göra så. Sedan kan arkens djur vara hur gulliga som helst. Men berättelsen om arken kan också tolkas som hur vi ser på oss själva, vad det innebär att leva som kristen. Om vi menar att livet är perfekt, vi är perfekta och att bära på fel är ett nederlag, då lär vi inte av Guds ord. Att dränka våra synder för att kunna börja om.
Denna termin är det många av förklarliga skäl som skjutit upp dopgudstjänsten för sina barn. Därför har det varit så underbart att få hålla de få dop som ändå utförts. Förr var det vanligt att både mannens och kvinnans familjer möttes för första gången på bröllopet, sedan sågs familjerna i bästa fall igen till dopet av parets barn. Nu för tiden är normen en annan. Om det för 60 år sedan var en skandal att få barn ogift så är det idag ingen som lyfter på ögonbrynen. Detta gör att föräldrarnas familjer ofta träffas första gången på dopet. Det har gjort denna högtid till något ännu mer festligt än det var förr. Två familjer tvinnas samman i ett litet barn som välkomnas i dopets vatten, i Guds famn. Det känns lite avigt att påminna om att det är genom död till liv vi förenas med Jesus Kristus. Det tar lite emot, där de står uppklädda, propra och fina. Men dopet är inte bara rosa ballonger och blåa band, sång och musik. Det symboliserar nämligen det liv vi lever, det liv den döpta är på väg in i.
Befrielsebönen hålls i början av dopet. Den finns där som en förbön där vi ber för den som döps och för att hon eller han aldrig ska glömma att Gud är med både i mörker och ljus. Befrielsebönen är avgörande, för vi som är samlade vet att den nydöpta kommer möta inte bara rosa kärleksmoln i livet. Retuscherade vi bort mörkret skulle gudstjänsten vara förljugen. ”Välkommen till livet, lilla barn. Välkommen till en perfekt, oförställd och pålitlig värld där du inte behöver frukta något.” Nej, så kan vi inte säga, det vore lögn. Omsorgen om den som ska döpas innefattar både oro och glädje. Böner och förhoppningar. För dopet innefattar hela livet. I dopet möter Gud oss. Gud lånar prästens händer och bejakar oss.
Den mest populära doppsalmen är fortfarande Tryggare kan ingen vara. Lustigt nog nämns inte dopet i någon av psalmverserna. Och kanske är det en av anledningarna till att den passar så bra. Allt behöver inte sägas, livet måste inte innehållsförtecknas. Lina Sandells text är inte gullenuttig. Den rymmer både rädsla, utsatthet och trygghet och värme. Kanske skrev hon de ord hon själv behövde höra. Lina Sandells liv på 1800-talet var fyllt av otrygghet, sjukdom och död. Men läser man hennes texter ges konturerna av en kvinna som framför allt var medveten om Guds närvaro i livets alla skeenden.
Vatten både dödar och ger liv. I Noas berättelse är vatten det som dräper, men också det som bär Noas familj och djuren till det nya livet. Vatten, som är förutsättningen till allt liv på vår jord. Vattnet som egentligen är det enda nödvändiga vi behöver vid ett dop.
Här är en flaska vatten från floden Jordan i Mellanöstern. Med lite god vilja kan man påstå att det kanske var detta vatten som Johannes hällde på Jesus den där dagen då Han påbörjade sin märkliga, heliga och spännande vandring. Detta vatten är inte heligare än något annat vatten. Men det bär på en historia. Som vi. Vi är alla som droppar, alla glimrande på sitt eget vis, i Guds levande dagg.
Dagens psalm
Lina Sandell
Tryggare kan ingen vara
än Guds lilla barnaskara,
sjärnan ej på himlafästet
fågeln ej i kända nästet.
Herren sina trogna vårdar
uti Sions helga gårdar;
över dem han sig förbarmar,
bär dem uppå fadersarmar.
Ingen nöd och ingen lycka,
skall utur hans hand dem rycka.
Han, vår vän för andra vänner,
sina barns bekymmer känner.
Gläd dig då, du lilla skara:
Jakobs Gud skall dig bevara.
För hans vilja måste alla
fiender till jorden falla.