Veckans andakt | Vecka 24

Nyhet Publicerad

Söndag den 7 juni | Som text och film

Hillevi Uddenfeldt Foto: Roberth Björk

Klicka här för en filmad version av gudstjänsten

Inledning: Idag är det Heliga trefaldighets dag. Det är den söndag som inleder den långa vardagstiden på kyrkoåret. Under trefaldighetstiden lever påskens och pingstens under vidare. Hur lever vi med uppståndelse och uppenbarelse? Hur kan en vardag med Gud se ut?

Dagens bön

Treenige Gud, du är större än vad ord kan utsäga. Av dig och genom dig och till dig är allting. Vi prisar ditt namn. Dig, helige Gud, tillhör all ära. Amen.

Första mosebok 18:1-8
Johannesevangeliet 11:18-27

Betraktelse

Vardagstid: hämta barnen, arbeta, handla, planera framtiden.

Vardagstid: längta efter barnen som aldrig kommer, arbetssöka, räkna kronor och ören, sakna framtidsutsikter.

Vardagstid: sörja barnen, hungra, samla vad man har, ta en dag i sänder.

Vardagstid: demonstrera i vild förtvivlan, sitta isolerad, räkna ner tiden till sommarlovet, fira hemester.

Vardagstid: uppenbarelse och uppståndelse?

Så här skriver Karin Boye i En målares önskan:

Jag ville måla ett ringa grand
av slitnaste vardag, så nött och grått,
men genomlyst av den eld, som förmått
all världen att springa ur Skaparens hand.
Jag ville visa, hur det vi försmå
Är heligt och djupt och Andens skrud,
Jag ville måla en träsked så,
Att mänskorna anade Gud!

Hur vår verklighet än ser ut vill jag tro att där finns tillfällen av uppståndelse, tillfällen då livet vänder! Jag vill tro att på olika sätt så uppenbaras Gud, hopp och ljus för oss.

Kan du dra dig sådana stunder till minnes?

I mitt liv kan det handla om när fördomar kommer på skam. Ett exempel på det är när jag som första kvinna skulle läsa instiftelseorden över nattvarden i en luthersk kyrka i Krakow. Kyrkan var fullsatt, media hade hört talas om detta och intresset var stort. Längst fram i kyrkan satt en man som såg allvarsam och kritisk ut. Jag märkte hur han påverkade mig. Jag fantiserade om hans ovilja och blev osäker och ledsen.

Efter Gudstjänsten stod jag i Sakristian med den polska prästen då mannen på främsta bänkraden kom in. Jag hinner tänka å nej…Han tar sig fram till mig och jag ser att han har tårar i ögonen. På knackig engelska låter han mig veta att han är så tacksam och lycklig över att han fick uppleva detta i sitt liv, en kvinna som läste nattvardsbönen framme vid altaret.

Det är ett tillfälle som har betydelse för mig, insikten om att jag inte har kontroll över vad som sker, att min förmåga att tolka människor är begränsad, att det som jag tror är mörkt kan vara ljust och att vi människor kan föra det till varandra. Jag vill tro att Gud gjorde ett besök hos mig genom den mannen i Krakow.

Det finns flera sådana händelser i mitt liv. Det man kan kalla vändningar, då livet trotsar det vi förväntar oss. Det är uppståndelse!

En kollega sa till mig en gång att tron på uppståndelse återspeglas i våra liv då vi tror att detsamma är möjligt hos våra medmänniskor. Att den jag har allra svårast för, det hopplösa, min fiende – där kan ljus bli till!

När Abraham sitter i hettan, i tristessen, i mödorna så sker det oväntade. Till Marthas sorg och mörker kommer uppståndelsen. Till mina förutfattade meningar gör Gud ett besök. Till vår vardag.

Vågar vi förvänta oss det av livet? Har vi förmåga att se vad livet också bär?

I trefaldighetstiden blir det en gudomlig utmaning till oss alla – att leva öppet för uppståndelse och uppenbarelse i våra liv, hos oss själva och de som vi möter. Att leva öppet för hur en sliten vardag kan vara helig och djup. Hur det nötta och gråa kan genomlysas av eld.  

Jag får ibland den frågan ”jag har upplevt Gud vid några tillfällen i mitt liv”, kanske var det på konfirmandlägret eller i naturen eller i ett ögonblick av bön, ”men hur lever jag med Gud?”. Det är lockande att lyfta fram Abrahams tjänande och Marthas tillit som goda exempel. Men Gud behöver inga goda exempel för att verka. Det är till vardagens slit och i sårbarhet som Gud gör ett besök. För så är livet också. Det är nåd.

Vår Fader

Välsignelsen

 

Psalm 172
Text: Britt G Hallqvist 1976,  vers 4; Oscar Ahlén 1984
Musik: Egil Hovland 1976, organist och tonsättare, Fredriksstad Norge

De skall gå till den heliga staden,
de skall samlas i himlen en gång.
De skall häpna gå in genom porten
till en okänd värld till ett annat liv.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

De skall minnas den grönskande jorden
och de somrar som blommade där.
De skall glömma det onda och svåra
i en gammal värld,
i ett svunnet liv.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

De skall möta de trofasta vänner
som de miste på jorden en gång.
De skall leka med änglar och helgon
i Guds paradis.
De skall dansa där.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

De skall möta den levande Herren,
de skall se honom sådan han är
och förvandlas i ljus till hans likhet.
Deras hopp han var,
deras liv han är.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång