Klicka här för en filmad version av gudstjänsten
Dagens bön
Gud, du som är den
som binder samman tid och evighet,
ge oss stunder då livet får vara en lek
på tröskeln till evigheten.
Låt ditt ljus få lysa över våra liv,
så att vi kan se mening i det som varit,
leva närvarande i det som är,
och i tillit ta emot den framtid
som kommer oss till mötes.
Amen
Psaltaren 33:20-22
Betraktelse
”Till påsk är det över, i mitten av maj har vi nått kulmen, snart öppnar museer, restauranger och gränser som vanligt, i sommar får vi kramas med vem vi vill, var i vill. När allt det här är över…”
”Till påsk är det över, i mitten av maj har vi nått kulmen, snart öppnar museer, restauranger och gränser som vanligt, i sommar får vi kramas med vem vi vill, var i vill. När allt det här är över…”
Alla dessa prognoser. Under nådens år 2020 har vi fått sätta oss in i statistiska förutsägelser och matematiska modelleringar om coronavirusets spridningstakt, längta efter något vi aldrig behövt tänka på – flockimmunitet. Handlar det om vetenskaplig precision? Eller bara optimism?
Hoppet. Det är svårt att tala om hopp när det är som allra mörkast. Är det inte lite passivt naivt att tala om hopp? Och ändå.
”Det finns något som är djupare hos människan än läggning och prognoser, något som håller oss uppe även när det verkar omöjligt, och det är hoppet.
Hopp är inte en sinnesstämning, än mindre bortträngning av verkligheten”. Raderna som skrivits av Peter Halldorf i en betraktelse inför fastan läser jag om och om igen, långt efter att fastan är över.
Nej, hopp är varken optimism eller, välkalkylerade prognoser. Optimismen lär att allt kommer att bli till det bästa, alltid, även om det kanske inte är så realistiskt. Inget ont om optimismen, den kan förflytta berg, men också förvandla det till grus om man i övertro missbedömer sina handlingar.
Hoppets svårgreppade väsen är något annat. Det är något som spirar även när förutsättningarna ser omöjliga ut.
Det var inte optimismen som fick fångarna i Auschwitz att orka överleva, inte flyktingar att sätta sig i rangliga båtar
för en för en framtid på andra sidan
Medelhavet. Hoppet däremot.
Hoppet tassar mer försiktigt, men är det som orkar bära oss fram till något som är bättre än nu. Hoppet är inte tvärsäkert, men heller inte naivt. Det är en önskan, det är att våga tro. En kraft till förändring.
Vi vet inte exakt hur det kommer att se ut. Men hoppet är en aning om ett välvilligt Sedan. Ett sedan, då en människa av kött och blod, av kropp, själ och ande, som bor på ett äldreboende, inte längre benämns som en ”brukarindivid”.
Mitt sexåriga barnbarn säger ”Corona, corona, jag är så trött på corona! När den dumma coronan är slut ska jag sova över hos dig. Inte en natt utan tre. Nej förresten åtta nätter. Åtta nätter ska jag sova över.
Sedan.
Ty vi hoppas på dig.
Psalm 368
Text. A Frostenson 1969 efter E. Hatch 1878
Blås på mig, skaparvind,
eviga andedräkt,
så att till kropp och själ jag blir
renad och hel och läkt.
Gud sänder Anden ut.
Jorden förnyas då.
Låt också genom mig i dag,
Herre din livsström gå.
Stridiga viljor bryts,
söndrar och river ner.
Rakt genom allting, ont och gott,
Gud låt din vilja ske.
Blås på mig, skaparvind,
eviga andedräkt,
Död finns ej då. Ur stoft till liv
skall jag av dig bli väckt.