Klicka här för en filmad version av gudstjänsten
Femte söndagen i påsktiden: ATT VÄXA I TRO
Dagens bön
Kärlekens Gud, vi tackar dig för att du i dopet gjorde oss till dina.
Sänd Hjälparen, din heliga Ande, till att leda oss in i trons fördolda liv och ut i din kärleks tjänst. I Jesu namn. Amen.
Johannesevangeliet 17:9-17
Betraktelse
Det är en sån där "mitt- i-mellan-tid".En sån där tid då man får stanna upp och se tillbaka; försöka sammanfatta och förstå vad det var man var med om, vad som egentligen hände, vad det får för betydelse. Och samtidigt försöka blicka framåt, förbereda för det som ska komma, ta ut riktningen för fortsättningen. Vi hamnar i såna "mitt-i-mellan-tider" då och då, både i det privata och i det gemensamma. Såna tider ska man ta vara på.
Just nu, i kyrkoåret: mitt-i-mellan påskens dramatiska berättelse och Pingstens löfte om Anden...
För lärjungarna var det en sån tid. Det var tid för avsked och uppbrott. Jesus talar till dem -och till alla oss andra lärjungar. Dagens evangelieläsning är ett stycke ur hans avskedstal, ett avskedstal som slutar med ett löfte om något nytt och med en förbön för dem -och oss-inför allt som väntar.
Det är kväll och de är samlade till måltid, den sista kvällen före påskens drama. Det är tid för uppbrott och avsked. Lärjungarna kan -eller vill-inte riktigt förstå, de är oroliga och undrande. Det är lätt att känna igen känslan.
Avsked och uppbrott är alltid svåra, det gör ont och det är vemodigt och osäkert. Man vet inte riktigt hur det ska bli, ingenting blir som förut. Det som är nytt och okänt är skrämmande. Samtidigt behöver vi uppbrottet, behöver få gå vidare, utvecklas och mogna. När Jesus tar avsked av sina lärjungar betyder det inte att gemenskapen bryts. Den får bara en ny form. De får en ny relation till varandra. På ett sätt stärks banden då de inte längre har den där vana närheten. Så kan det vara för oss också; när vi tvingas vara ifrån varandra blir det ännu viktigare än annars att vårda kontakten. Vi kan komma varandra närmare när avstånden ökar.
Jesus lämnade den här världen, men lärjungarna blev kvar. Det finns i hela Johannesevangeliet en spänning i ordet "världen". "Världen" som kan betyda den goda, vackra skapelsen, pardiset som Gud en gång skapade. Men "världen" kan också betyda den trasiga tillvaro som vänder sig bort ifrån Gud, bort från det ursprungligt goda. Båda sidor finns i den värld lärjungarna -och vi- är satta att leva våra liv i. Och Jesus ber för oss; inte att vi ska tas ur världen men att vi ska skyddas och bevaras för det onda.
Det är här, i den här världen, precis som den ser ut har vi vår uppgift med våra olika liv. Det är här vi ska leva.
Samtidigt som vi nånstans längst inne i vårt innersta bär en längtan, som ett minne från paradiset. Längtan efter det fullkomliga, det goda, det hela gör att vi aldrig riktigt helt kan känna oss hemma här. Ett slags utanförskap som i sig är positivt -vi behöver inte, ska inte ha våra djupaste rötter i den här världen, behöver inte vara beroende av något här. En stor frihet...
Samtidigt som vi är satta i den här världen, till olika uppgifter, att ta vara på våra liv, göra något värdefullt av dem får vi ha våra djupaste rötter i evigheten.
Och nånstans måste man ha sina rötter för att kunna växa och mogna. Att söka och finna en plats att slå rot på kan ta en stor del av livet. Men sökandet i sig är inget självändamål...att söka är inte det samma som att växa och mogna. För att göra det måste man först våga slå rot och ta emot näring.
Jesus sa: "Jag är vinstocken, ni är grenarna"..."Bli kvar i min kärlek"...
Amen.
Psalm 198 | Likt vårdagssol i morgonglöd
Text: N F S Grundtvig, J A Eklund , Musik: N Söderblom
Likt vårdagssol i morgonglöd
gick Jesus fram ur natt och död
till liv förutan like.
Därför, så länge världen står
det efter vinter kommer vår
också i andens rike.
Som fåglars kör i lund och mark
besjunger våren, blid och stark
och livets alla under,
vi må besjunga med varann
hans liv, som döden övervann
i påskens morgonstunder.
Snart alla ängar stå i skrud,
och skogen kläder sig till brud
när livets krafter blomma.
Så komme vår i Jesu namn
i folkets liv, i kyrkans famn
till alla själars fromma.