Sv psalm 217
Elis Malmeström
Gud för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart. Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig.
Läk mitt öga att jag ser hur du är i det som sker. Där jag bäst behöver dig, är du allra närmast mig. Och om jag ej mer förmår gå i tro den väg du går, led mig vid din fasta hand steg för steg mot livets land.
När min tanke tvivelstrött, obetvingligt motstånd mött och ej mera mäktar strid - inneslut den i din frid.
All din nåd är öppen famn och ditt namn en ljuvlig hamn. Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet.
Det overkliga blev verkligt. Och varje dag, från timme till timme, förändras verkligheten, och vårt sätt att förhålla oss till den förskjuts, lite till och lite till. Precis när man tycker att man förstått något, förändras scenen. Otryggheten i att inte förstå, att inte kunna förutsäga, inte nästa dag, nästa månad, nästa halvår.
Vi har länge hört om fjärilseffekten. Nu kan vi tala om fladdermuseffekten. På ett ofattbart tydligt sätt visar coronavirusets snabba spridning hur vi hänger ihop i alla våra delar. Från en liten smittad fladdermus till en pandemi. Hur vi gjorde oss beroende av andra länder för vår beredskap. Och hur vi trodde att vi var osårbara. Som i ett välregisserat katastroffilmsscenario stängs land efter land igen. På riktigt. Myllrande liv förbyts mot folktomma gator och torg. Trängseln vi klagade över, åtminstone vi som bor i en storstad, byts ut mot saknad efter vanligheten. Efter att få knuffas vänligt på tunnelbanan.
I orostider vänder många sig till det trygga. Vi väcks till att inse att vi behöver gemenskap. Den här pandemin tvingar oss att vända ryggen mot just gemenskaper, men den väcker samtidigt ordet solidaritet ur ett något omodernt slumrande ordförråd.
Det svåra är att vi behöver ändra beteende, hålla avstånd, sluta hälsa i hand, sluta kramas, när det enda man vill är att hålla om varandra. Men vi behöver inte sluta le, vi kan fortfarande se varandra i ögonen, vi kan ringa varandra som vi gjorde förr, för vi behöver höra varandras röster.
Och vi kan gå till kyrkan, kyrkor som stått där stadigt och sett digerdödar och spanska sjukor dra förbi. I kyrkan finns plats i bokstavlig bemärkelse, här kan vi mötas, tända ljus, lyssna till eviga ord och vila. I tider när vi ingenting vet om nästa dag kan det vara avgörande att få höra Jesu ord i avskedstalet till sina älskade lärjungar (läs oss), som han uttalade trots att han varslade om det allra svåraste: ”Känn ingen oro och tappa inte modet.”
Strax innan hade han ätit den sista måltiden med sina vänner. Och chockerat dem alla genom att tvätta deras fötter, visat dem att ingen är förmer än någon annan, att vi måste hjälpa varandra.
Larm efter larm, minut för minut. För att klara oss igenom behöver vi vara varsamma med varandra. Vi behöver ägna oss åt annat än liverapportering och mer eller mindre välgrundade råd och kritik på sociala medier. Vi behöver också få skratta. Som jag skrattat åt devisen ”Love like Jesus, wash your hands like Pontius Pilatus”. Frankrikes president rekommenderar sin instängda befolkning att passa på att läsa och njuta av kultur. Han känner nog inte till Håkan Hellström men ibland kan musikens poeter hitta orden som säger allt:
Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont
Fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod
Som ett hjärta som vägrar sluta slå
När varje bön gått åt, fortsätt
---
Där under träden, bakom stängslet
Finns en stig för dig, fortsätt
För jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än
Det är som en tanke att den här coronakrisen drabbade oss mitt under fastan. Vi hann nätt och jämt sätta i oss fettisdagssemlan förrän den drog in med storm. Vi har verkligen fått reflektera över vår tillvaro, vår existens och vad det är vi verkligen behöver: Vi behöver tvål och vi behöver varandra.
Tyvärr kommer den här fastan inte att avslutas till påsk. Den riskerar att vara ända till nästa påsk. Men vi får ta till oss påskens berättelser och inte glömma att den slutar med uppståndelsen. Eller börjar. Det obegripliga mörkret öppnar för ett lika obegripligt ljus och hopp. Det finns nämligen ett Senare, ett senare som förmodligen ser annorlunda ut än det Innan vi kände. En påskdagsmorgon att längta efter men kanske också förbereda oss inför.
Kommer vi att förändras som individer, som medmänniskor, som samhälle, som världssamfund? Eller går allt tillbaka till som det var innan, med oro över klimatet, flyktingkriser, krig och valresultat? Förändras vi till det bättre, till det sämre?
Det väljer vi själva. Men om vi ska ta råd av någon annan än Folkhälsomyndigheten får det bli ytterligare några ord ur Jesu avskedstal. ”Så som jag har älskat er ska också ni älska varandra. Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”.
Anna Karin, diakon
Vi ber:
Gud, förbarma dig över oss! Vi andas oro och rädsla. Jorden svettas i feber på fler än ett sätt. Skänk oss hoppet att våga tro att det bästa inte hänt än.
Hjälp oss att vara kreativa så att vi kan bygga och hålla fast vid gemenskaper så mycket vi kan och får.
Öppna våra ögon så att vi ser vem som för ögonblicket är svag och behöver vårt stöd. Hjälp oss att hjälpa klokt.
Påminn oss om att lyfta blicken från oss själva så vi inte glömmer bort dem som flyr krig och svält, som fastnar i flyktingläger utan möjlighet att påverka sina liv.
Lär oss att välja väg i denna kris, så att vi som människor, samhällen och världssamfund förändras till det bättre.
Tack för vardagens enkla ting.
Tack för att du är oss nära, nu och alltid.
Amen.
__
Herren välsigne oss och bevare oss.
Herren låte sitt ansikte lysa över oss och vare oss nådig
Herren vände sitt ansikte till oss och give oss frid
I Faderns och Sonens och den helige Andes namn
Veckans andakt publiceras kl 12 på söndagar.