Ljuset - en upplyst bro till våra minnen!
Är det bara jag? Är det bara jag som tycker att döden känns mer närvarande nu? Pandemin förstås… eller en cancer som ingen vetenskap i världen rår på. Eller en far som långsamt, men inte utan motstånd, glider bort i en dimma för att försvinna för alltid.
Eller en dödsskjutning, ännu ett offer för det meningslösa våldet (som om det fanns ett våld som var meningsfullt). Ett ögonblick som inte går att ångra. Gråtande mödrar, fäder, syskon. En radda potentiella barn och barnbarn som aldrig får möjlighet att födas.
I år längtar jag till allhelgona. Efter det omslutande mörkret och de miljoner lågor som trotsigt brinner för dem vi förlorat. Ljusen bildar en upplyst bro till våra minnen och skapar en känsla av kontakt och av en kärlek som inte dör.
I en av bibeltexterna som brukar läsas på Alla helgons dag berättas om hur de första kristna samlas uppe på berget Sion, med utsikt över det himmelska Jerusalem och står inför mångtusende änglar, en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himmelen.
Vi som inte har ett heligt berg att vandra upp på får möta änglarna, förstfödda eller inte, på våra begravningsplatser.
Ett år stod jag med en något splittrad släkt för att tända ljus för Mamma, Mormor och Morfar, Gammelmormor och Gammelmorfar och det lilla förväntansbarnet, som dog just innan hon fick se dagens ljus.
Där stod vi i snögloppet, omgivna av kämpande lågor från hundratals gravlyktor. Minnena föste varligt ihop oss och utan att vi förstod det då, kunde vi försonas med en del av dem. Ljusen vi tände för de döda blev en påminnelse om att också vi levande hör samman.
Men försoning kanske inte alltid är möjlig. Inte för alla. Det var kanske för svårt, det blev för sent. Eller går det trots allt att försonas i efterhand?
Allhelgona samlar många som inte brukar söka sig till kyrkan. Hur kommer det sig? Att det går att samla så många människor kring en gigantisk manifestation för dem som inte längre vandrar på jorden?
Tänk om vi kunde ena oss lika mangrant för de levande. För dem som behöver den där lågan – för ensamma, för sjuka, för hemlösa, för övergivna, för dem på flykt, och för dem som snart rycks bort av en kula av hämnd.
Att vi inte bara tänder ljus för dem som tagits ifrån oss utan för oss som lever vidare, för oss som är här just nu och dem som ska födas.
Anna Karin Strand Nilsson, diakon
Dela allhelgonahelgen med oss, läs mer här