I mitten av mars i år satt jag och knåpade på en andakt. En andakt som aldrig skulle hållas i verkliga livet utan på en skärm hemma hos den som råkade hitta den.
”Det overkliga blev verkligt. Och varje dag, från timme till timme, förändras verkligheten, och vårt sätt att förhålla oss till den förskjuts, lite till och lite till. Precis när man tycker att man förstått något, förändras scenen. Otryggheten i att inte förstå, att inte kunna förutsäga, inte nästa dag, nästa månad, nästa halvår”.
Så skrev jag och blev ganska nöjd med formuleringen, även om orden som avslutade meningen kändes lätt överdrivna. Om ett halvår skulle väl coronatiden vara ett omskakande minne blott, eller hur?
Nu är det gott och väl ett halvår sedan. Och vi har, efter en sommartidsfrist, kastats tillbaka ut i ovisshet om nya besked. Det skapar en trötthet, det är något som gnager hål i tankeverksamheten. Hur ska vi förhålla oss till all ensamhet?
Vi har envist hållit fast vid att vi inte ställer in utan ställer om. Vi har tvingats tänka i nya banor. Men visst är det en fråga hur det uppfattas. En inställd sopplunch är en inställd sopplunch.
Digitala andakter duggade tätt i våras. Det var roligt att få göra och visst fick vi fin respons, men när vi till Kristi himmelsfärd drog igång med verkliga gudstjänster på kyrkogården var vi glada som ett barnkalas, som en enda lovsång, och vi förstod hur mycket vi hade längtat. Det är i mötet med andra vi blir till. Gång på gång.
Vi skapade ett glest möblerat Sommarkafé på kyrkogården, som också uppfattades som en lättnad för dem som inte vågat umgås med människor sedan råden om ”social distansering” för 70+ kom.
I slutet av sommaren startade vi försiktigt med det vi fått pausa - soppluncher, sorgegrupper, barngrupper och annat.
Nu är det höst, snart vinter, och vår vilja och längtan att umgås tvingas återigen att hållas tillbaka. Tillvaron blev inte som vi hoppades och trodde. Det är som om vi befinner oss i en guppande eka på ett stort hav, så fort vi tar ut riktningen tar vinden oväntat tag och vänder båten åt ett annat håll, ännu en ny färdriktning, och en till.
Vi håller fortfarande fast vid att vi inte ställer in utan ställer om. Vi behöver inte bara ställa om vår verksamhet utan också våra egna tanke- och känslomönster. Vi kan inte ses som vanligt, det bara är så och förmodligen dröjer det längre än vi tror.
En bekant jag mötte på gatan häromdagen sade: Det värsta med coronan är att vi börjar bli rädda för varandra.
Jamen precis så. Vi skyggar, tar ett steg tillbaka. Hela jag vill protestera, men nu är det så att vi behöver vara försiktiga och rädda om varandra. Men - vi ska inte vara rädda för varandra. Vi behöver inte sluta le, vi kan fortfarande se varandra i ögonen, vi kan ringa varandra som vi gjorde förr, för vi behöver höra varandras röster.
Det fina gamla talesättet ” finns det hjärterum så finns det stjärterum” är totalt stendött. Så vi får se till att träffas på nya sätt, känna närhet men på avstånd. Det är inte social distans de menar, utan fysisk. 2 meter i alla lägen.
Det är inte illvilja, det är omsorg.
Anna Karin Strand, diakon
November 2020