På min dörr har jag satt upp en lapp:
”Tron är minnet av gryningen som får en människa att stiga upp medan det ännu är mörkt.”
(av Peter Halldorf)
Det citatet bär mig ofta, särskilt en av de lördagar vi öppnar församlingens dörrar för människor som det ser mörkt ut för. En del av gästerna saknar något att kalla ett hem. Än värre, de kanske inte ens har tak över huvudet. Några har knegat hela livet men när de gått i pension räcker plötsligt inte pengarna till. Några har knarkat hela livet, första dosen redan i tolvårsåldern och sedan fast i ett liv med droger och allt det andra som följer med: kriminalitet, våld och en ständig längtan efter en glädje som varar bara lite längre.
En del har svårt att känna sig hemma i det liv de föddes in i. Själva livet skaver som ett blött skoskav i november. Ni vet, antingen skaver det för att skorna är för små, de klämmer, eller så uppstår skavet för att skorna är för stora, det glappar och sliter, man går liksom vilse i skorna.
Ångest, bokstavskombinationer, psykisk sjukdom, ensamhet eller livströtthet. Skälen är många till att man behöver sätta sig ner här i värmen vid ett dukat bord och dela en måltid med andra. En del har inte förmågan eller orken att dela med andra, men får ändå vara en del av en gemenskap.
För det är så att många av dem som kommer hit till Lunch i gemenskap inte är önskvärda på så många ställen, de passar liksom inte in. De ska liksom vara någon annan stans, det är någon annan som ska ta hand om dem.
Men den där andra det är vi. Det är det här det är att vara kyrka. Att vara medmänniskor tillsammans, att se igenom alla lager som livet har krängt på en. För innanför alla lager finns en alldeles vanlig människa med känslor, åsikter, erfarenheter förmågor och talanger. Värmetörstande och ömhetsbehövande, precis som jag, precis som ni, bara lite hungrigare och frusare än vi.
Det kanske inte behöver vara så svårt alla gånger. Det där att vara medmänniska till en nästa. Jag tror inte att Gud ställer övermänskliga krav på oss. Gud vill bara att alla ska vara med, att alla ska få en rimlig chans. Vi kommer förmodligen inte att förändra någons liv, inte idag. Att ta hand om sin nästa kan vara något så enkelt som att se någon i ögonen en dag då denne någon känner sig bortglömd av hela världen. Jesus var mästare på det här, att se på människor som ingen annan ville veta av. Kanske räcker det långt om vi försöker göra som han gjorde?
Och tänk om det är så att blicken vi möter kan vara det som förändrar något i vårrt eget liv. Den lilla motståndsrörelse mot det som kan tyckas hopplöst kan vara just det som får oss att fortsätta. Det där minnet av gryningen som får oss att stiga upp medan det ännu är mörkt.
Anna Karin Strand Nilsson, diakon