I Martin Lönnebos omtyckta frälsarkrans finns en beige pärla, en ökenpärla. Det är till den jag vaknar upp den här morgonen i Berlin. Vi ska röra oss kring teman som psykisk ohälsa och klimatkris.
Jag går upp, äter frukost och går till vår morgonandakt. Där inleder Sven med följande ord:
-Finns jag ens?
Det blev tyst
-Du får nog bara för lite sol, sa mamma
Det var som om jag kunde känna tre tusen år av filosofers dömande blickar
Men vem är jag att döma om hon har rätt eller fel
En gul brustablett kanske är svaret på livets största frågor
Så det är bara att svälja
Och hoppas på att man börjar existera igen
Hoppas att man får sätta sig bakom sina egna ögon
Hoppas att man kommer ihåg idag imorgon
Det är rörigt
Det är osäkra månader
Vilken månad är det ens?
Ett halvår inom parantes utan någon äkta substans
Jag lider igenom det nu för att glömma det sen
För jag lär mig inte ett dugg
Jag är samma person i september som i april
Jag är ingen person alls däremellan
Så mamma har nog rätt
Jag ligger på gräset i mauerpark
Jag får sol
Strålarna som bränner min näsa är universums erkännande
Att jag finns
Sven, idag är han 19 år och konfirmandledare, skakar om min värld lite denna morgon. Och under dagen fortsätter den att skaka av olika skäl. Vi besöker minnesplatsen för romer under förintelsen och monumentet för alla mördade judar. När vi vandrar längst med Berlins gator utspelar sig små samtal om allt mellan himmel och jord. Och i vårsolen, i skoskavet och i meningsfullheten i det som vi tar oss an - får jag vara just skakad. Och jag anar att den omskakningen på något vis hör samman med Gud. Att den för oss nära någonting viktigt. Någonting som livet också måste få innehålla för att vara liv fullt ut.
Det finns många bilder av Gud som klippan, berget - det stadiga och fasta. Men idag får det gudomliga istället vara det som skakar om. Som får tillvaron att skälva, ja det som gör ont, det som påminner om det viktiga, det sköra, aldrig tillrättalagda och färdiga.
Nu faller natten över Berlin och snart ska vi sova. Jag lägger huvudet på kudden med en vag aning om att det vi delat idag gör skillnad, för var och en av oss. Att öken och vårsolar har levt sida vid sida och skakat våra själar på ett sådant sätt som våra jag inte kommer att glömma.
Sven Schulman
Hillevi Uddenfeldt