Foto: Mona Davidsson

Kyrkogården - vilorum i staden

Nyhet Publicerad Ändrad

Boken "I de dödas vilorum" berättar om begravningsplatserna i Malmö. Här kan du läsa avsnittet om Gamla kyrkogården.

I början av 1800-talet kom till Malmö en kunglig order om att riva och rasera fästningsvallar och bastioner. När markområdena rensats upp erhöll staden nya markområden som kom väl till användning. Två torg som anlades då var Gustav Adolfs torg, namngivet efter den svenske kungen Gustav IV Adolf och Drottningtorget efter hans hustru, Fredrika av Baden. Utöver torgen planerade man också en helt ny begravningsplats. Detta var dels en önskan från statsmakten som uppmuntrat städerna att anlägga begravningsplatser utanför den absoluta stadskärnan, dels var det en påföljd av att Malmö som stad växte invånarmässigt och dels berodde det på att de kyrkogårdar som fanns var nära nog fullbelagda. Fältet väster om Gustav Adolfs torg ansågs väl ursprungligen inte riktigt ligga utom staden, men regeringen tillstyrkte ändå anläggandet. Därför blev detta fält på 4 tunne- och 25,8 kappeland köpt för 275 rdl banko

När denna nya begravningsplats anlades fick malmöborna vara med och göra frivilliga dagsverken och körslor.
Man hade bildat ett fastighetsbolag som på fem år skulle rasera alla befästningsvallarna och dessutom iordningställa hela den nya begravningsplatsen. Runtom satte man stängsel, i öster bestående av ett dyrbart järnstaket försett med några mindre portar.
24 november 1822, efter två års anläggningsarbeten, invigde biskopen Wilhelm Faxe Gamla Begravningsplatsen. Fast då hette den Nya Begravningsplatsen, ett namn som levde kvar ända till 1870 då en annan kyrkogård fick ta över namnet, den som vi i dag kallar S:t Pauli norra kyrkogård.
Dagens namnval – Gamla kyrkogården – går att diskutera. Det har ju aldrig funnits en kyrka inom området. Men hursomhelst - ny begravningsplats – nya stadgar. Man fick instifta regler för stort och smått, även för gravstenarnas utseende.

§5. Grafsten får ej förses med inskription, utan att förslaget dertill blifvit för kyrkoherden i församlingen uppvist, dock gäller ej kyrkoherdens omdöme derom för annat, än ett råd, enligt derom gällande författningar.

Om avsikten med ovanstående var att gravstenarna skulle slippa att prydas med vanhedrande inskriptioner så lyckades man inte riktigt fullt ut. En sten restes på begravningsplatsen över en ung handlande, på densamma stod att han dött från nyfödt fadershopp vilket betydde att hans änka var gravid. En upplysning som inte ens då var avsedd för gravstenar.
Nu började det tillverkas mönsterkataloger som kunde anskaffas via stenhuggerifirmor eller via handelsresande. Storlek och material var en viktig social faktor. Stenarna var avsedda att hålla för alltid. Så blev det naturligtvis inte. På alla begravningsplatser har stenar vittrat, återtagits eller förstörts över tid och nya har ersatt de gamla.
Nya moderna modeller kom på modet, i stället för de äldre handgjorda stenarna kunde man beställa obelisker, kolonner, stenurnor eller standardiserade stenar i exempelvis marmor eller granit.

Den första att begravas på den nya begravningsplatsen – samtidigt med invigningen - var en av stadens rådmän, Isak Malmborg, som avled av häcktik, lungtuberkulos.
Efter att man hållit en begravningsgudstjänst över honom i S:t Petri kyrka ringde man i båda klockorna och förde hans stoft till begravningsplatsen. Utanför portarna stod en kör. När begravningsföljet närmade sig stämde den upp i psalm 452, ”Jag går mot döden vart jag går”, och tågade mot begravningsplatsens mitt där ett uppfört kor med altare fanns på plats.
Biskop Faxe invigde därefter begravningsplatsen i den ordning som föreskrifvits i kyrkolagens tolfte kapitel, berättar Ludvig B Falkman som var på plats som fjortonårig sångare i kyrkokören. Faktum är att Malmborgs gravställe finns kvar, men inte hans gravsten. Däremot finns dottern Margretes sten bevarad.
Falkman beskriver utförligt i sin bok Minnen från Malmö hur dödsfall och begravningar hanterades i 1800-talets Malmö. Att likprocessioner och begravningståg var en vanlig syn på stadens gator berättar han om i följande:

I likprocessionen efter föräldrar samt far- och morföräldrar gingo gossar, när väderleken det tillät, med blottadt hufvud och med dettas vanliga betäckning under venstra armen. Fruntimmer deltogo ej i nämnda processioner och öfvervoro sällan jordfästningenar, ens i kyrkorna. En enda gång såg jag endast sorgklädda skolflickor bära och följa en deras aflidna kamrat till grafven å Caroli kyrkogård. Jag var då sjelf ett barn. 
Kyrkorna egde och uthyrde sämre och bättre, temligen grovt tillyxade, starka, svarta likbårar. Det fanns tre ”likbärarelag” hvilka voro bildade inom handels-, hantverks- och civilsocieteterna, samt dessutom ”enighets-” och ”tyska likbärarelagen”. För hvarje funnos särskilda stadgar och de egde, med undantag för de sist nämnda, egen, mer eller mindre dyrbar likvagn, som styrdes af en svartklädd kusk och drogs av svarta hästar hvilka för tillfället blifvit legda. Ett par av lagen egde äfven likbårar och under 1830-talet hade staden till bortförande af fattigas lik, låtit förfärdiga en särskild vagn hvilket utgjorde en fasa för hvarje s.k. pauvre honteux. Jag kan aldrig glömma att, då jag var styresman för gersoniska stiftelsen, en gammal i densamma boende enka efter en handlande, hvarje gång jag besökte henne, gråtande bad mig icke blifva förd till grafven i ”fattigvagnen”, hvilket jag hvarje gång lofvade. Hon skulle, menade hon, eljest icke ”komma hederligt i jorden”.  

Att sätta in dödsannonser i tidningarna var vid den här tiden mycket ovanligt. Ett genombrott kom 1842 när postmästaren von Troils hustru avled. Då lät familjen i stadens tidningar förkunna hennes dödsfall, samt dag och tidpunkt för hennes kommande begravning.
På så sätt kunde familj och vänner samlas för att hedra den döda.

Nu tar vi steget in på kyrkogården, från den entré som vetter mot Gustav Adolfs torg. Strax söder om ingången finner vi en sten med illuster historia.
Här vilar Obsthaetricae Professoren Caspar Trendelenburg och hans hustru Catharina född Hegardt. Caspar var son till kyrkoherden vid tyska församlingen i Malmö. 1778 blev han medicine doktor efter många års studier i Lund.
Så småningom blev han läkare vid barnförlossningsenheten i Malmö där han undervisade barnmorskor från hela Skåne. Enligt Kjell Å Modéer var han en framstående förlossningsläkare som gav ut ett flertal skrifter, bland annat Underrättelser och praktiska råd för allmänheten att rätt och förnuftigt vårda hafvande, barnaföderskor etc. Hans, för tiden, nymodiga idéer om bland annat handhygien kom säkert många blivande mödrar till godo. 

Nu kommer vi till det märkliga med stenen. Caspar dog 1820, men begravningsplatsen invigdes inte förrän 1822.
Hur hänger det här ihop? Jo, enligt Rådhusrättens i Malmö dombok 1823 13/1 fick hans änka, professorskan Trendelenburg tillstånd att flytta sin mans lik från den gamla kyrkogården vid Sankt Petri kyrka till gravstället vid Nya Begravningsplatsen.
Gravplatsen lät man inhägna med järnstaket på en sockel av sten, ett staket som med tid och stunder blev rostangripet och fick plockas bort. Stenen fick berätta hans eftermäle: 

Fördomarnas fiende
Sanningens 
Mänsklighetens vän 

En vandring på Gamla kyrkogården är en vandring i Malmös historia.
Här finner man släkter som varit viktiga för staden på många sätt. Många stora män och också många imponerande stenar. Kyrkoherdarna i S:t Petri församling har ett eget gravställe, nära entrén från Gustav Adolfs torg. Bland männen finns naturligtvis också – men oftast mer dolda - kvinnor som på olika sätt varit viktiga och betydelsefulla för Malmö under 1800- och 1900-talet.
Vi svänger vänster och följer kyrkogårdens södra sida. Ett pampigt granitmonument är rest över Frans Henrik Kockum, hustrun Jeanna Dorotea Beijer och deras barn. Född 1802 som son till Lorens Kockum och Anna S Suell blev Frans Henrik med tiden en stor industriman. Efter skolgång samt utbildning vid ett handelsinstitut i Lübeck återvände han för att arbeta på faderns kontor. Denne ägde bland annat en tobaksfabrik, morfadern var den kände Malmöborgaren Frans Suell d.y.
Emellertid kraschade stadens bank, Malmö discont, och faderns dödsbo sattes i konkurs. Frans Henrik fick dock med hjälp av släkt och vänners engagemang överta driften av tobaksfabriken som snart blev ett framgångsrikt företag och med dess överskott grundade han bland annat Kockums mekaniska verkstad och gjuteri, 1840–41, sedan han köpt Holmen (nuvarande Davidshall). Redan året efter anläggandet sysselsatte verksamheten mer än 60 anställda.
Här tillverkades spisar, spottkoppar, äggkläckningsmaskiner och gjutna detaljer och 1859 började produktionen av järnvägsvagnar. Frans Henrik var överhuvudtaget väldigt engagerad i industri- och fabriksdrifter, även utanför Skåne.

Tillsammans med hustrun Jeanna fick han flera barn, några av dem vilar i familjegraven. Den stackars familjen var hårt utsatt, barnadödligheten hög. Ida Margaretha föddes och dog 1836, Emma Henrika föddes 1842 och dog 1861, Carl Gottreich föddes och dog 1844, Jeanna Fransiska föddes 1845 och dog 1852, Laura Gottfrida föddes 1847 och dog 1849.
12 februari 1875 avled Frans Henrik av kräfta i magsäcken, 72 år gammal. Då hade hustrun Jeanna Dorothea (i dödboken kallas hon Kristina Dorotea) dött bara fyra dagar tidigare, av lunginflammation. I boken Svenska industriens män heter det att:

Om den kärlek och aktning han vetat förskaffa sig hos sina medborgare, vittna det högtidliga liktåg som den 17 februari böljade genom gatorna, och i hvilket äfven fördes till grafven stoftet af hans maka, Jeanna Dorotea Beijer, hvilken från mannens dödsbädd nedlades på sin egen, der hon utandades sin sista suck den 8 februari. Vid bisättningen aftonen före begrafningsdagen var den gata illuminerad, der kistorna fördes. I liktåget som räknade nära 1500 personer, syntes magistratens ledamöter och stadsfullmägtige, hvilka senare Kockum tillhört. Butiker och verkstäder voro stängda, och en oöfverskådlig menniskomassa fylde tågets väg. 
För någon tid sedan lät en i utlandet boende vän till den aflidne på hans graf uppställa en vård, som i all enkelhet utgör ett vältaligt äreminne. Dess enda yttre prydnad är nämligen en bikupa, omsluten av en vacker krans. Arbetarne vid de Kockumska fabrikerna ämna på grafven uppresa en större vård. 

Granne med familjen Kockum vilar apotekaren Johan Fredrik Barkman. Han ägde apoteket Lejonet, då beläget på västra sidan av Stortorget, odlade medicinalväxter och tillverkade seltersvatten.
På 1830-talet köpte han egendomen Möllevångsparken och inrättade där Malmö brunnsinrättning. Dit kunde societeten komma och dricka brunn – det vill säga vattnet som tillverkades på apoteket. Verksamheten gick bra ända till dess att Barkman fick konkurrens från nyöppnade Stadt Hamburg. Barkman var gift med Carolina Fredrika Lindblad och efter hennes död gifte han sig med Carolinas syster Gustava Emilia Lindblad.

Snett emot finner vi familjen Diedens gravställe. Bland de många stenarna märks Maria Diedens. Maria var dotter till Ellen och Gotthard Dieden och levde hela sitt liv (1885–1975) på Bellevue gård, som fortfarande står kvar som en pärla bland modernare bebyggelse.
Yngst av sju syskon var hon, liten och klen vid födseln och man ställde till med nöddop då man inte trodde att den lilla skulle överleva. Det gjorde hon och blev så småningom en mycket populär släkting. I en inspelad intervju, gjord i januari 1968, kan man höra Maria prata om sin barndom för släktingen Johan Björling.  

1843 anställdes en väktare som dagligen från kl 6 om morgonen till kl 9-10 om aftonen skulle hålla vakt och förekomma ofred å Grafvarne och deras prydnader under tiden 15 april-1 oktober.

Ludvig B Falkman i Minnen från Malmö

”Jag började skolan 1893, då kom jag in i första klass i Stenkulaskolan, som det hette på den tiden. Vi hade skolhushåll på Östergatan, nuvarande nummer 21. Där hade vi tre rum och kök samt ett rum där den så kallade jungfrun och pigan bodde. Vi hade en fröken som läste läxor med oss och hade hand om oss. Måndag morgon körde kusken Holmström oss barn i en liten blå charabang till Tullgatan. Vi ville inte åka ända fram till skolan, vi skämdes för att vi kom åkandes. Ingen annan kom åkandes till skolan mer än vi.
Pojkarna gick i Latinskolan och de började så tidigt att de åkte in med mjölkskjutsen. De gick av vid nuvarande Triangeln och promenerade därifrån. Sen kom kusken och hämtade dem varje dag när de skulle hem. På lördagen kom kusken och hämtade oss, vi var hemma över söndagen och så åkte vi in igen på måndagen.”

I intervjun tecknar Maria Dieden ett intressant porträtt av sin uppväxt i borgerskapet. Hon berättar om härliga jular på Rosengårds herrgård hos familjen Kockum, hon berättar om kalas med ”Faxar och Flensburgar” då landshövdingen deltog.

”Vi var sju barn, hade sju pigor och sju skorstenar på huset! Vi hade mamsell, frökenjungfru, städerska och fyra mjölkpigor varav den ena var köksa. Vi hade många karlar i kosten. Drängarna låg två i varje säng i drängkammaren, där det var oeldat. De hade dynor både över och under sig, det fanns ju ingen eldstad. De fick värme från stallet intill. De hade det förskräckligt, lantarbetarna på den tiden!”

Maria berättar om hur hon i sin ungdom var förtjust att rida, på den tiden red alla i damsadel. På somrarna reste man mest varje dag ”i den stora gula charabangen till Limhamns badhus och badade i havet”. Man reste vid halvelva och var hemma till ”lillemiddag” klockan 12.
Maria gifte sig inte och fick inga barn. Enligt Marta Rosenberg, född Dieden, som skrivit om Diedenfamiljen var hon en väldigt glad person som älskade alla sina syskonbarn, hade ”stickedille” och månade om alla i släkten.

Gamla begravningsplatsen är intressant utifrån ett socialhistoriskt perspektiv.
Här finns stadens uppburna borgerliga släkter såsom Kockum, Dieden, Beijer, Faxe och Flensburg men också muraregesäller, trotjänarinnor och hattmakare. Samt i återtagna gamla gravställen, inom vackert smidda staket, moderna urngravar med plats för ett flertal personer. Här är stenarna mer modesta, ofta små naturstenar som smyckats med vackra symboler.

Vi vänder tillbaka till entrén, svänger vänster och går den stora breda gången västerut. Ett monument över tre koleraläkare syns på håll och fångar vårt intresse.
Elias Ekeroth, Göte Thomée och Claes Johan Kjellman har hedrats med en obelisk som berättar om deras heroiska gärningar under den stora koleraepidemin på 1850-talet. Koleran, en tarmsjukdom som spreds på grund av dålig hygien och smutsigt dricksvatten, drabbade Sverige hårt. Mellan 1834 och 1874 rapporterades elva koleraepidemier i landet och cirka 37 000 personer dog. Svåra diarréer uttorkade snabbt de sjuka som kunde dö inom loppet av några timmar.
Läkarna pilade runt hos de sjuka vilket slutligen medförde att de också smittades. Alla bortryckte under sin werksamhet som kolerasjukhusläkare i Malmö står det på stenen. Tobaksarbetaren Andreas Winquist (född 1818) tecknar i sina egenhändigt nedskrivna memoarer en ögonblicksbild.

”År 1853 då grasserade stark kolera då dog min dotter först i kolera, andra dagen blev jag angripen och måste till sjukhuset. Sjukhuset vare ute på Mångbijo. Den tiden åkte inte någon patient i droska, man blev lagd på en enspännarekärra och sedan en filt över, sedan också bants ett rep över och så körde de i starkaste trav, så löstes repet av, sedan bants man i filten och lades i sängen, så infant den gruveligaste kramp, så att man fallt i medvetslöshet, sedan var det än i badekar än åderlåtning. En morgon, så saknade jag bägge mina sidokamrater. En mamsell Jäist (Geist) såg jag hoppa ett par alnar rakt upp i sängen utav plågor, somliga stöp och dog när de kom in om dörren, en kom in om dörren till doktoren kl. 10 om aftonen och dog klockan 12 på natten, så gick det dageligen.” 

Winquist berättar att den doktor som hade hand om honom var just Claes Johan Kjellman, som bara 26 år gammal efter fyra timmars kamp mot sjukdomen fick plikta med sitt liv.

Rolf Strandberg, författare, står det på en sten vi passerar. Vem var han?
Denne författare, 1896–1969, som själv rubricerade det han skrev som ”avkopplingsläsning”, specialiserade sig på att skriva om företrädesvis svensk historia. Detta gjorde han i ett femtontal böcker med samlade berättelser som han gav ut på eget förlag under företrädesvis 1950- och 1960-talet. När min första bok ”Från kung Karl Knutsson Bonde till Karl Johan” utkom 1956 hade jag tänkt mig denna som lämplig för högläsning i skolor och hem, skrev författaren i ett förord till sin andra bok.

Att bli begravd kostade pengar. För den som hade det gott ställt var det dessutom kutym att bjuda på begravningskalas eller gravöl, ofta med mat, dryck och särskild begravningskonfekt, karameller lindade i svart och vitt papper.
De som inte hade råd med sådant kunde få hjälp. Redan på 1600-talet fanns det skrån och gillen, ett slags yrkesföreningar som hade ett socialt ansvar. Bland annat kunde man hjälpa till ekonomiskt om en skrå- eller gillesmedlem hade dött och skulle begravas. Med 1700-talets skråordning stadgades att änkan efter en mästare skulle bli begravd till lägst möjliga kostnad.
Under 1800-talets sista år startades inom ramen för arbetareföreningarna sjuk- och begravningskassor. Till vissa av dessa ägde förvärvsarbetande kvinnor tillträde. För varje dödsfall i kassan togs en avgift av medlemmarna.
Även om både mannen och hustrun därmed kunde få en respektfull begravning var det inte alltid så att barnen omfattades av denna sociala trygghet.
Barnadödligheten var dokumenterat hög. Difteri, kikhosta och hjernfeber skördade många liv, många av sjukdomarna kunde härledas till kalla, smutsiga och osunda bostäder och små möjligheter att sköta kroppslig hygien. En fattig familj kunde alltså få låna ihop till en barnbegravning eller lita till fattigvården.
Inte förrän 1946 beslutades om allmän sjukförsäkring och då behövdes inte längre dessa begravningskassor. Vi låter Andreas Winquist, denne gode berättare, fortsätta sin historia om patron Kockums begravningsförordning när en gammal fabriksarbetare skulle begravas.

”Tolv man blev befallda att bära sin kamrat till jorden, den tiden bars liket med lister, sex man åt gången, de bytade om de tolv man. Fick 6 riksdaler 24 skilling per man, men om änkan ville hava bärarna till traktering, så fick änkan de 6 riksdalerna, det gick hon gott ut med för den tiden kostade 1 kanna brännevin 24 skilling och en kanna rom en riksdaler. Men nu för tiden när en fabriksarbetare skall till jorden, så får han då kvitta sin halva daglön, det tycker jag är synd, därför har mången gång änkan inte kunnat få någon att följa sin hädangångne man till jordens sista viloplats. Jag har själv varit på begravning tillsammans med mästaren, men mig har där blivit kvittat för en halv dag.” 

Vid vandringarna på begravningsplatsen funderar vi över flera saker. Vad är en stadsmätare till exempel? Flera stenar i kvarteret mot Stora Nygatan/Slottsgatan låter berätta att just män med detta yrke fått sin sista vila här.
Källorna berättar att en stadsmätare var en person som mätte och vägde torra varor, då antingen köparen eller säljaren så begärde. Ett ganska invecklat system med särskilt stadgade taxor reglerade olika varors vikt.  

Begravningsplatsen delades in i sju kvarter. Fyra kvarters ytterområden var avsedda för försäljning medan innerområdena skulle vara för allmänt begagnande.
Det femte kvarteret reserverade man för stadens fattiga, en så kallad allmänning, det sjätte avsattes för hospitalet och det sjunde för självmördare som genom en lag från 1864 givits rätt att bli begravda inne på kyrkogårdar.
Över tid utvidgades begravningsplatsen ytterligare. Utmed Stora Nygatan, Gustav Adolfs torg och Lilla Nygatan anlades flera gravplatser som avskildes från den övriga delen av kyrkogården genom sina markant breda gångar. Sju år efter invigningen noterade man att området för fattiglik behövde bli större och då använde man sig av den yttre södra delen av det fjärde kvarteret.
Ytterligare vid fyra tillfällen utökade man begravningsplatsen. 1832 – då man tog över ett område mellan begravningsplatsen och södra kanalen - samt 1848, 1858 och 1859. Den 16 oktober 1859 invigdes den sista utvidgade delen av Gamla Begravningsplatsen. Delen det gällde var den vid Slottsplatsen fogade delen, som långt senare på grund av kyrkostämmobeslutet den 28 maj och 11 december 1912 genom Slottsgatans förlängning och anknytning till Fersens väg medelst Parkbron avskildes från Begravningsplatsens övriga område

En av dem som vilar här är Elise Mayr, en kvinna som föddes 1822 och kom från Tyskland till Malmö 1857. Samma år startade hon flickpensionen ”Fru Elise Mayrs högre läroanstalt för flickor” vid Stortorget.
Eleverna kom från goda ekonomiska förhållanden. Margareta Schenlaer berättar i boken Malmökvinnor om hur livet på en sådan läroanstalt kunde te sig. Undervisningen började klockan åtta och slutade klockan två, med plats för rast vid halv tolv. Ämnena man studerade var katekesen, svenska, franska, tyska, geografi, naturlära, teckning, kyrkohistoria, psalmverser och allmän historia.
Förutom Elise själv arbetade nio lärarinnor och fyra lärare på skolan. I början av 1870-talet studerade 30–40 elever i den Mayrska skolan. Undervisningen bedrevs i två salar.

De fyra systrarna Kockum, Ida, Hilda, Ellen och Johanna, gick i privatskolan hos fru Mayr. De bodde under veckorna i en fastighet i Malmö som deras far ägde, och har beskrivit hur de ibland – tillsammans med elever och lärare – marscherade den långa vägen ut till Rosengård, sjungandes franska sånger.  
Elise Mayr tog också emot inackorderingar, elever som bodde så långt borta att de inte kunde ta sig fram och tillbaka varje dag. Under sin livstid bedömdes Elise Mayr vara före sin tid, vad gäller undervisning i gymnastik och tankarna om hur motion påverkar individen på ett positivt sätt.
1888 tog Tekla Åberg över verksamheten och då flyttade Elise till Engelbrektsgatan. Hon delade hushåll med sin systerdotter Lisi Pröhl som också varit anställd på skolan. Hon delar också gravplats med Lisi på Gamla kyrkogården, avdelning Slottsplatsen, västra sidan.  

När Slottsgatan förlängdes 1912 inför Baltiska utställningen som skulle hållas två år senare försvann en bit av begravningsplatsen. Enligt samtida dokumentation lyfte man upp kvarlevor efter där begravda och begravde om dem inne på begravningsplatsen, allt på ett pietetsfullt sätt.
Olika planer har över tid luftats för begravningsplatsens framtid. Än har man velat bredda Stora Nygatan på dess bekostnad, än har man velat bygga bostäder. Redan 1928 var man framsynt och Sammansatta kyrkorådets protokoll värnar om ”lämpligheten av att Gamla kyrkogården alltfort brukades såsom begravningsplats”.
Det förekommer fortfarande begravningar på Gamla kyrkogården, i de gravplatser där det finns aktuell innehavare, i urngravar och i den vackra minneslunden som anlades 1988. Trots sorlet och trafiken från torget och gatorna i den absoluta närheten är det en oerhört fridfull minneslund, omgiven av lågt klippta häckar och med en mjukt rundad grusgång. Ett vackert gammalt träd står som en trygg famn att luta sig emot.

En av de många malmöbor som vilar här är författaren Herta Wirén. Hon växte upp på Möllevången och har skildrat arbetarstadsdelens historia från 1900-talets början i flera böcker. Herta debuterade som 76-åring 1975 med romanen En bit bröd med Anna. Den handlar om hennes uppväxt kring Möllevångstorget.
I oktober 1906 flyttade familjen Larsson in i det nybyggda huset vid Möllevångstorget 3. Familjen bestod av sex barn och två vuxna. Huset hade utsikt över en åker av lervälling – torget, som ju ännu inte var stenlagt! Så här beskrev hon den ofattbara lyxen.

”Lägenheten var ljus med ett stort rum, hade ett bra kök med fönster åt gården, en stor järnvask, en glänsande svart spis med bakugn, en rymlig garderob och en väl tilltagen tambur. Dessutom fanns en kakelugn med mässingsluckor.”

Modern dog då Herta var 16 år. Fadern var murare men också aktiv i arbetarrörelsen, bland annat i styrelsen för tidningen Arbetet. Herta fick tidigt sluta skolan för att hjälpa till att dra in pengar till hushållet och ta hand om sina yngre syskon.
Litteratur och att skriva var hennes största intresse och hon läste ibland i skenet från gaslyktorna från Möllevångstorget utanför. Böckerna lånade Herta på Malmö arbetares bibliotek och läsesal i Torpgatan. Så småningom började hon skriva artiklar för flera tidskrifter.
Parallellt med detta blev Herta politiskt aktiv inom ramen för Socialdemokraterna. På 1930-talet blev hon den första kvinnan i Malmö skolstyrelse och på hennes agenda fanns kamp för fri skolmat och fria skolböcker. Efter debuten följde sju romaner på elva år och som 90-åring fick hon Malmö stads kulturpris.

Kyrkogården är k-märkt, vilket innebär att alla stenar, staket och kedjor så långt det är möjligt ska bevaras.
På våren blommar scillan och målar de stora gröna gräsytorna vackert blå. På den stora gräsmattan som vetter åt Stora Nygatan finns inga gravstenar, men många människor finns begravda därunder. Här begravde man fattiga vars enkla träkors sedan länge vittrat sönder och här begravde man i anonyma gravar mördare och brottslingar.
En av de anonyma som myllades ner var Löderupsmördaren Lars Nilsson. Kvarlevorna efter honom gravsattes anonymt, just i raden mot Stora Nygatan.
Ett uppmärksammat rånmord i Skåne var det som skedde i Löderup natten mellan den 4 och 5 december 1898. Då bröt sig arbetskarlen Lars Nilsson in i handelsboden vid Löderups järnvägsstation för att stjäla en summa pengar som han uppmärksammat dagen före då han besökte handelsboden.
Väl inne i huset blev han upptäckt och överraskad av det 20-åriga bodbiträdet Katarina Romare som han därpå slog ned, varefter han tände eld på huset. I branden omkom Katarina. Lars Nilsson bodde alldeles intill handelsboden och när han kom hem erkände han omgående allt för sin hustru som dagen därpå angav honom för polisen.
Lars Nilsson erkände när han förhördes, först i Ystad och sedan på länsfängelset i Malmö. Härefter fördes han till Lunds Hospital för undersökning, här stannade han ett halvår. Nilsson berättade att han sedan barnsben var drabbad av fallandesot, epilepsi, och att han med jämna mellanrum fick utbrott då han inte riktigt visste vad som hände. Läkarna som undersökte honom beskrev honom som en person med en viss opålitlig, krypande ödmjukhet.
I juli 1900 fördes han åter till länsfängelset i Malmö där han ska bli avrättad. Skarprättaren Anders Gustaf Dalman blev den som tog hans liv. Med förbundna ögon och händerna bakbundna med en kätting som gick ner till vristen, samt med sammanlänkade ben fördes så Lars Nilsson till schavotten. Det var Dalmans fjärde avrättning.

Hans Holmberg har i sin artikel Att möta Thorvaldsen på Malmö gamla begravningsplats vid Gustaf Adolfs torg synliggjort den danske bildhuggaren Bertel Thorvaldsens olika reliefer som blev oerhört populära att bruka som gravvårdsmedaljonger.
Efter att Thorvaldsen under en tid haft problem med depressioner och overksamhet återvände inspirationen till honom och 1815 berättas det att han under samma dag först modellerade Natten och sedan Dagen.
De båda bilderna blev uppskattade och efterfrågade, de rika beställde original i marmor vilket innebar att det finns flera original som skiljer sig åt på smärre punkter. Efter Thorvaldsens död 1844 tillverkades medaljongerna i mängder.
Även om vissa personer använde dem till väggprydnader så var det som gravstensdekorationer de vann stor popularitet, särskilt från 1870-talet och fram till sekelskiftet.
Inte bara Natten och Dagen finns representerade, även en annan bild med titeln Julglädje i himlen finns i ett exemplar på Mjölnaren Bengtssons gravsten. Natten visar en mjuk och mild kvinnogestalt, åskådliggjord som Nyx – nattens gudinna – som sänker sig ner på jorden, åtföljd av ugglan som är en nattfågel. I sina armar bär hon tvillingarna Hypnos, Sömnen samt Thanatos, Döden.
I håret har Nyx tre inflätade vallmokapslar, dessa ska symbolisera den sömn som för evigt är utan smärta. Opium som läkemedel är inget nytt. Denna bild av döden blev en ljus och mild gestalt som man försökte fullfölja genom att skapa ljusa eller vita marmorstenar under denna epok. Inte längre var döden avbildad som ett skelett eller en lieman som under medeltiden.
Dagen, som inte varit lika populär som symbol, är en uppståndelsesymbol och skildrar en ny dag som nalkas. Aurora, morgonrodnadens gudinna, flyger och bär fram dagen. Det är lätt att tänka vackert om de människor som på så vis försökt pryda gravstenar, dessa symboler för sorg och saknad, och göra dem till något vackert.

Den amerikanske författaren William S Burroughs var dock inte helt lyrisk över vad han fick uppleva i Malmö under ett kort besök på 1950-talet. Följande skriver han i sin bok Den nakna lunchen:

”Och USA-tristessen sluter sig kring oss som ingen annan tristess i världen kan det, värre än Anderna, höga bergsstäder, kall vind ner från vykortsbergen, tunn luft som döden i halsen, Ecuadors flodstäder, malaria grå som junk under en svart Stetsonhatt, mynningsladdade hagelgevär, gamar som rotar genom de gyttjiga gatorna – och det som slår emot en när man stiger av Malmöfärjan (sponken är skattefri på färjan) i Sverige slår omedelbart all den där billiga, skattefria spriten ur kroppen på en och gör en totaldeppad: bortvända ögon och kyrkogården mitt i stan (varenda stad i Sverige verkar vara byggd runt en kyrkogård) och inget att göra på eftermiddagen, inte en bar inte en bio och jag rökte upp min sista reefer på gräs från Tanger och jag sa:  - K E, låt oss gå raka vägen ombord på den där färjan igen!”

Hans Dhejne, diktaren, konstnären och skribenten vilar under en enkel sten alldeles i närheten av minneslunden.  Han har skildrat staden i betydligt ljusare stämning.

Jag går vid hamnen, där det slår
från fartygsskrov och tjära
en sällsam doft från barndomsår
med drömmar blida, skära

Och ifrån hamnens vita pir
bak stolta fartygsraden,
i skorstensrök och silverskir
jag skymtar sollyst staden

I dag är det många som dagligen går igenom begravningsplatsen; hastigt som en del av en transportsträcka eller långsamt på sin hundpromenad.
Människor rör sig ständigt genom området, ensamma eller i grupp. Grupper av intresserade lotsas runt av olika guider under den varma årstiden.


Fotnot: Texten är hämtad ur boken ”I de dödas vilorum”, Malmös begravningsplatser. av Jeanette Rosengren och Urszula Striner (Kira förlag, 2013)

 

Foto: Mona Davidsson

Einar Bager

Släkten Bager är en välkänd borgerlig Malmösläkt. Denne representant, Einar, har skildrat Malmö, både genom sitt konstnärsskap och sin historiska gärning.
Han föddes 1887, utbildades vid konsthögskolan i Köpenhamn och började så småningom i Sydsvenskan skriva artiklar om Malmös historia, vilka han illustrerade med knivskarpa detaljer som levandegjorde det material han funnit i sin forskning på Malmö stadsarkiv. Einar publicerade flera böcker om sina – och andras – olika fynd och om staden så som den en gång tett sig.
Släkten Bager är en välkänd borgerlig Malmösläkt. Einar blev nästan 103 år gammal. Han vilar tillsammans med hustrun Clara och släktingen Leonard Bager.

Georg Oddner

Georg Oddner var en av Sveriges riktigt stora fotografer men kunde även stoltsera med andra titlar; jazztrummis och manusförfattare.
Som ung spelade han jazz med Putte Wickman, arbetade och studerade på Konstfack. 1950 sålde Oddner alla sina tillhörigheter och lämnade Sverige för USA där han arbetade som assistent till fotografen Richard Avedon.
Åter i Malmö startade han en egen fotostudio och blev så småningom den förste fotografen som ställde ut på Malmö konstmuseum på 1950-talet.

Foto: Mona Davidsson

Hans Canon

Många har skildrat hans levnadsöde och inte minst det dramatiska slutet. Hans Canon, vars sten finns på den sida av begravningsplatsen som vetter mot Stora Nygatan, har fått ett präktigt eftermäle:

Föreståndaren Vid Malmö Correctionella Arbets-fängelse Fältkamereraren Hans Canon Född den 31 Januari 1794 Död den 19 September 1837. Redlig Tjensteman, Öm Make, Sann Menniskoven, Njöt Han medmenniskors aktning och Förmäns förtroende, Men föll ett offer för sitt tjenste-nit - Ps 482 v 6.

Stenen pryds med det allseende ögat, ett öga varifrån solstrålar omges, inneslutet i en triangel. Detta är en symbol för Gud, som vakar över mänskligheten. I stenens nederkant finner vi kors och ankare, tron och hoppet.

Hans Canon var föreståndare för fängelset på Malmöhus slott, ett fängelse med upp till tusen fångar som levde tätt samman i den medeltida borgen.
Enligt urkunderna var han sträng och nitisk och krävde absolut lydnad. Två av brottslingarna i september 1827 hette Johan Fredric Wahlgren och Carl Fredric Carlquist. De båda var bland annat dömda för stöld, utprångling av falska sedlar och falsk angivelse av mordbrand.
Efter att Carlquist avtjänat 13 dagars cellstraff för fylleri, olydnad och för att ha varit otidig mot föreståndaren påpekade Hans Canon att han inte låtit klippa sitt hår, så som Canon tidigare uppmanat honom. Canon tog nu en papperssax och lät klippa fångens hår, fast bara på ena sidan. Detta måste naturligtvis ha fått de andra fångarna att kasta glåpord och smädelser efter Carlquist. Tillsammans med sin vän Wahlgren bestämde han sig nu för att hämnas.
Då Canon passerade dem på borggården samma dag satte de sin plan i verket. Wahlgren bad att få tala med Canon, som stannade upp för att höra vad han kunde ha att säga. Då anföll Wahlgren och Carlquist honom från två håll och högg med knivar mot buk och ansikte.
Canon dog på platsen. Ryktet spred sig som en löpeld i staden och medborgarna var nu rädda för att de många fångarna skulle göra myteri mot vaktstyrkan som bestod av äldre soldater.
I förhören med kämnärsrätten framträder två förtvivlade fångar. Båda tyckte sig ha blivit orättvist hårt behandlade under sin fängelsetid och ville "märka" Canon, inte döda honom. Mordvapnen var två täljknivar fyra tums långa och skarpslipade blad och begge blodiga uppå skaften. 

Båda dömdes att för deras grofwa brott, dem sielfwa till straff och androm till warnagel, lif deras mista och halshuggas, samt steglas. Det dröjde till 8 juni 1838 innan de båda fångarna avrättades på Malmöhus. Tre sidor av borggården bevakades av militär. På den fjärde var 150 av fångarna uppställda för att ta lärdom.