Foto: Mona Davidsson

"Här är jag nära döden varje dag"

Ljusen på altaret är tända, begravningsgästerna fyller bänkarna, ceremonin kan börja. I bakgrunden finns Thomas Alander, en av alla de människor som ser till att den här stunden, detta sista avsked, blir något vackert att minnas. Följ med till kapellet – och möt kapellvaktmästaren.

– För länge sedan var min titel ”kyrkoväktare”, ett väldigt vackert ord, säger Thomas Alander när vi ses i S:ta Gertruds kapell och pratar om hans jobb då och nu.
I sammanlagt 41 år har han jobbat inom Svenska kyrkan. De första trettiosju i S:t Matteus kyrka i Malmö, med vaktmästeri och administration. De senaste fyra åren i kyrkogårdsförvaltningen.
– Jag tyckte det var dags att göra något annat, och efter en period i verkstaden blev det kapellen.

Sedan kyrkan och staten skildes åt vid millennieskiftet är Svenska kyrkan huvudman för begravningsverksamheten i Sverige, förutom i Stockholm och Tranås där kommunerna har det uppdraget.
Via begravningsavgiften som betalas av alla med beskattningsbar inkomst, garanteras att alla människor, oavsett tro och samfundstillhörighet, får en värdig behandling när de avlidit. (Se även www.svenskakyrkan.se/medlem/begravningsavgiften)

En vanlig arbetsdag för Thomas kan innehålla allt från möten med sörjande anhöriga, till handfast närvaro vid en grav- eller urnsättning.
– I vårt digitala system ser jag vad som är bokat, och på vilka tider, förklarar han. Jag förbereder kapellet inför ceremonin, och stämmer av vad som ska ske tillsammans med präst eller annan officiant, eventuell musiker samt begravningsentreprenör.
– Jag är med och välkomnar deltagarna, och efter ceremonin återställs lokalen. Är det jordbegravning här på Östra är jag med och assisterar.
– Ska den avlidne kremeras är jag med när det så småningom är dags för urnsättning.

I förvaltningens tre geografiska distrikt finns sex kapellvaktmästare, plus de tre tekniker som jobbar i krematoriet.
– Även om vi kan prata med varandra, behövs ibland någon utifrån att tala med, anser Thomas.
För det är inget vanligt serviceyrke, betonar han. Den som vill ge sig in i branschen behöver vara stark, inte minst psykiskt.
– Det handlar om kisthantering och -förvaring, förstås. Och kontakter med människor, med människor i sorg. Det krävs empati, förmåga att kunna läsa av människor, att vara diplomatisk.
– Och samtidigt vara professionell, inte ta med jobbet hem. Återhämtning är viktigt och det kan ibland behövas avlastning.

Thomas Alander växte upp i Ängelholm och utbildade sig först inom trädgård. Tankarna på prästyrket hamnade på hyllan, och i dag är det begravningskapellen som är arbetsplatsen. Foto: Mona Davidsson

Thomas hittar själv stöd i sin andlighet, sin tro på något mer och större.
– Jag hade faktiskt planer på att bli präst, jag hade läst in den kompetens som krävdes, kompletterat allt. Men jobbet i S:t Matteus var så spännande, så jag stannade där.
– Jag tror att det finns en mening med allt, fortsätter han. Jag är medlem i Svenska kyrkan, men har ett allt större intresse för andlighet på andra sätt, tror på reinkarnation, är nyfiken på mysticism och universums hemligheter.
Här finns också fröet till en del projekt efter pensioneringen, där han vill ge människor möjlighet till en inre utveckling som också avspeglar sig i det yttre.
– Många människor är sökande i dag. Jag vill ägna mig åt att skapa en inre skönhetsutveckling hos människor, för att nå samklang mellan själ och kropp.
– Här är jag nära döden varje dag, naturligtvis funderar jag på vad som händer efter döden… De funderingarna tror jag är en del av människans andliga natur.

Text: Mona Davidsson

Thomas Alander är också guide vid studiebesök i kapellen. Arkitekten Sigurd Lewerentz är känd över hela världen, och många vill se hans byggnader på nära håll. Foto: Mona Davidsson