Sjömansprästen som sprider ljus i Malmö hamn

JP Heath, som egentligen heter Johannes Petrus Heath, är Malmös egen sjömanspräst. Det är ett ovanligt yrke som han bara delar med ytterligare en präst i Sverige. JP Heath är född och uppvuxen i Namibia men har levt större delen av sitt liv utanför landet, då han redan i tjugoårsåldern utbildade sig till präst och därefter varit på uppdrag i både Afrika och Asien. Nu närmar han sig sextio och har kontakter över hela världen vilket kommer väl till pass i arbetet.

–Jag kommer väl ihåg en sjöman från Filippinerna som jag talade med här i Malmö. Han var väldigt ledsen, hans fru ville lämna honom. Men eftersom jag kände en präst i staden han kom ifrån kunde jag ordna så att hans fru fick prata med någon på Filippinerna, berättar JP medan vi sitter i Sjömanskyrkans minibuss på väg ut till hamnen.

Men först ska vi stanna till hos Sjöfartsverket som driver Sjömansservice vid Kockum Fritid. Här jobbar Mike Josefsson i tätt samarbete med JP. Förutom kontor finns här en samlingslokal för sjömännen att besöka om de vill gå i land, med biljardbord, soffor och tv. Här finns också ett litet lager av julklappar, chokladkakor och en mycket viktig liten apparat; en maskin som laddar upp mobiltelefonkort med nya abonnemang och wifi.

–Den använder vi några hundra gånger om året. Sjömännen är beroende av sina telefoner för att kunna kontakta sina familjer, förklarar JP.

När han går ombord på ett fartyg är en av hans första frågor ”hur fungerar ert internet?” och därefter erbjuder han möjligheten att köpa mobilsurf från den lilla maskinen.

–I de flesta fall får vi betalt för den här tjänsten men det händer också i ömmande fall att vi skänker bort den. När det gäller ukrainska och ryska sjömän tar vi aldrig betalt. Det har vi kommit överens om. De har det nog besvärligt som det är. Vår bild är att de ryska sjömännen inte önskar det här kriget och går de av fartygen så måste de in i armén. Därför stannar många ombord månad efter månad. Det är förfärligt.

Hur ofta träffar ni ukrainska eller ryska sjömän?

–Varje vecka, skulle jag säga, säger Mike.

JP har bråttom och börjar lasta in julklappar i minibussen och vi kör mot Mellanhamnen. Här ligger ett danskt fartyg vid kaj, som just nu lastas med metallskrot. JP har famnen full med olika juldekorationer, bland annat en snögubbe och en chokladask som han bär ombord medan lyftkranen gör ett uppehåll så att han kan passera undertill. Operatören i lyftkranen vinkar. Besöket ombord går snabbt, fartyget ska snart lämna hamnen.

–Men de blev så glada för chokladen och snögubben, den skulle de sätta upp i mässen.

Det är via en särskild app som JP och Mike kan se vilka fartyg som ankommer Malmö. De kör inte runt på måfå, utan vet på förhand vilka skepp de ska besöka. Nu rullar minibussen vidare mot Frihamnen. Här ligger TR Prince, i full fart att lastas med aluminium. Fartyget har legat vid kaj i några dagar och JP har redan besökt besättningen ett par gånger. Senast förra helgen då han tog med sig halva styrkan ut på utflykt i Skåne.

–Vi besökte Ales Stenar, Borgeby slott och åt svensk julmat. Det var väldigt uppskattat. Ja, eller kanske inte Ales Stenar. Sjömännen tyckte det var rysligt kallt och blåsigt men de saknade varma kläder så jag förstår att de frös.

Men när det var dags för andra halvan av besättningen att gå i land hade JP köpt varma tröjor och byxor.

–Det är en typisk sak som rederierna inte sörjer för, varma kläder. Då kan vi göra skillnad.

För läsaren kan det nu låta som att sjömansprästens arbete går ut på att köpa in olika varor. Men det är sekundärt, menar han. Det är mötet som är det viktiga. Att gå ombord och få kontakt med människorna. Vem som är kristen och inte, spelar mindre roll. Alla är välkomna att vara i de mässor som JP håller ombord och det är inte ovanligt att katoliker, hinduer och muslimer deltar också, säger han.

Men framför allt är det samtalet, att visa att här finns det någon som bryr sig.

–Det finaste vi kan ge är vår tid. De flesta sjömän förväntar sig inget alls, de är vana vid att folk ser sjömän som ”the rats of the sea”. Men under mina år som sjömanspräst har jag inte träffat några sjömän som bett mig ta dem till platser för droger, alkohol, sexköp eller något annat som fördomarna kan leda en att tro.

JP lägger även ut gudstjänstsfilmer från iland på en Facebooksida om sjömännen vill fortsätta hålla kontakt med Sjömanskyrkan i Malmö. Ibland ses gudstjänsterna av hundratals sjömän över hela världen.

Vi kliver ombord på TR Prince och blir visade in i kaptenen Alim Bondres kontor. Han bor i Mumbai men har levt större delen av livet till sjöss. En stor del av hans familj, far och farfar, har alla arbetat på sjön. Hemma i Mumbai finns fru och två barn, 10 och 13 år. Han har inte sett dem på fyra månader. Dagen därpå ska fartyget korsa Atlanten och ta sig till USA för att lasta av. Då ska Alim Bondre mönstra av och flyga hem.

–Detta kan bli min sista resa till sjöss. Jag vet inte om jag orkar mer, jag har varit sjöman sedan 1991. Å andra sidan är detta mitt ”vatten och bröd”, ett sätt att försörja sig. Men min fru säger att hon behöver mig hemma, så vi får se.

När JP knackade första gången för några dagar sedan, blev Alim Bondre väldigt glad.

–Det betyder otroligt mycket. Här i hamnen är vi ganska isolerade. JP blir vår kontakt med världen och han gör vårt liv lite enklare. Att han tog mannarna ut på utflykt var en fantastisk sak och dessutom hjälpte han vårt kök att få tag i råvaror.

JP nickar, kaptenen hade beklagat sig över att förrådet av lammfärs och lammlever var slut och deras egen handelsagent kunde inte ordna fram mer. Men lamm var något som köket tänkt tillaga under överfarten till USA.
 

–Jag körde till en matbutik här i Malmö och köpte ett större parti. Det var väldigt uppskattat förstod jag, berättar JP.

Alim Bondre instämmer. Det är sällan man kan få den här hjälpen i världens hamnar. Mat är viktigt ombord, det är ett av få glädjeämnen när hela dagarna tillbringas med hårt arbete.

–Köket är fartygets hjärta, säger han och går sedan iväg för att hämta betalning till JP för alla utlägg.

Vad saknar du mest hemifrån?

–Det är ändå maten! Min fru är en underbar kock.

Fartyget beräknas vara framme i USA 24 december. Om det verkligen blir Alim Bondres sista dagar som sjökapten, återstår att se. Säkert är att JP Heath fortsätter sin resa runt i Malmös hamnar för att samtala, hålla mässor, fixa mobilsurf och ta med sjömännen ut på utflykter i Skåne.

–Jag och Mike besöker cirka 600 fartyg om året. När jag sökte det här jobbet så sade de att de inte visste om det var en heltidstjänst. Men det kan jag lova att det är och jag är så glad över möjligheten att få göra just detta.

Vi lämnar Alim Bondre efter att han berättat om de olika havens beskaffenhet. Atlanten kan vara en pärs att korsa, Stilla Havet är precis som sitt namn, lugnare. Värst av dem alla är Japanska sjön. Där kan vad som helst hända och en gång hamnade Alim Bondre mitt i en cyklon. Då trodde han att hans dagar var över.

När vi vinkar farväl säger JP Heath som han alltid efter ett avslutat samtal.

–God bless you!