Går i pension efter 35 år
Text: Helena Linder
Nicolas Toepfer avtackas i samband med högmässan tredje advent. Han började som kyrkväktare 1990, vägen ledde dit efter att ha pryat som präst i nian och senare ha studerat teologi i Lund. Minnena är många och han talar varmt om den speciella andan i S:t Andreas.
Tredje advent avtackas Nicolas Toepfer efter 35 år i S:t Andreas. Här berättar han om sina minnen och om hur det började. De första stegen mot en tjänst i kyrkan tog Nicolas Toepfer i nian när han pryade i S:ta Maria kyrka, dåvarande hemförsamlingen i centrala Helsingborg. – Jag pryade som präst för jag ville veta mer om hur arbetet går till i vardagen. Jag växte upp i ett sekulariserat troende hem. Vi gick i kyrkan på dagar som första advent, men inte varje år. Vi sprang inte ner kyrkan precis. De dagar jag tillbringade i S:ta Maria när jag pryade blev en bekräftelse på att jag var på rätt väg. Jag var inte så udda som jag trodde. Flera jag kände igen från skolan, bland annat Rolf Tufvesson och Anders Aldgård (idag regionråd respektive skådespelare/ teaterchef), visade sig vara engagerade i kyrkans ungdomsarbete. Det var en stimulerande och utvecklande miljö!
Teologi i Lund
Efter nian gick Nicolas på naturvetenskaplig linje, men insåg snart att det inte var hans väg. Det var religion som lockade och efter gymnasiet började han läsa teologi vid Lunds universitet. Efterhand visade det sig att teologistudierna nog inte skulle bli färdiga och han behövde ett jobb. – Jag hade investerat mycket tid i kyrkan och tänkte att jag borde kunna få användning för det jag lärt mig på något annat sätt. Tjänsten som kyrkväktare i S:t Andreas blev ledig 1990, jag sökte och fick den. Efter några år, 1993, tog jag tjänstledigt för att avsluta teologistudierna, men det gick inte som planerat. Det slutade med att jag vikarierade för mig själv(!) och därefter fortsatte jag på min tjänst. Nu har det alltså gått 35 år.
Bonjour
Minnena har blivit många. Bland annat berättar Nicolas om den speciella klädsel som han skulle ha på sig i tjänsten de första åren, den såg ut ungefär som en sådan rock kuskar bar förr. En svart, lång dubbelknäppt bonjour i tjockt tyg med klädda knappar och svart slips. – Min lilla revolution var att jag efterhand gick över till grå slips. Annars är det svårt att välja ut särskilda minnen från alla dessa år, men för att nämna några kanske skärtorsdagarna med altarets avklädande eller när Frälsningsarmén fick låna kyrkan på långfredagar och kom med stor blåsorkester och en gång med tamburinbrigad som dansade med tamburiner! Som tack spelade de utanför kyrkan på Kristi himmelsfärdsdag. En tradition som på senare år ersatts av en ensam trumpetare i tornet. Nicolas nämner också de lekmannaledda morgonbönerna, Laudes, som med tiden i allt större utsträckning blev han som ledde flera dagar i veckan.
Egna initiativ
– I S:t Andreas har vi alltid försökt hitta vägar att göra mer. En sådan sak var när vi på S:t Andreasgården började med dopkaffe, som jag fick hand om. Jag har nog alltid gjort mer än jag måste. Brytt mig om. Egentligen fanns det inte någon som lärde upp mig, utan egna initiativ har efterhand format min tjänst. Det kan vara väldigt olika från kyrka till kyrka vad tjänsten innehåller, ibland stämmer de väl överens och andra gånger ser de helt annorlunda ut. Vid ett tillfälle noterade jag att min tjänst väl stämde överens med domkyrkoklockarens i Lund. Ibland har jag fått frågan om jag inte ska gå en eller annan kurs, men snabbt insett att jag skulle kunna hålla kursen själv… och det har jag förresten också gjort, t ex för kyrkovaktmästare i Ystad.
Andreasandan
– Det råder en speciell anda i S:t Andreas. I arbetslaget har det generellt varit stor trivsel och många som stannat länge. Där finns en omsorg, ordning, värme och humor. Vi är som en familj. Vi är ärliga. Gränsöverskridande på ett positivt sätt, med engagemang i varandras uppgifter. Den långa traditionen av hängivna ideella är också ett kännetecken för S:t Andreas. Det beror på att Slottstaden ”var en kyrka innan kyrkan fanns”. Innan S:t Andreas kyrka stod klar 1959 fanns ”kyrkan” i Mellanhedskapellet, S:t Andreasgården, Skovgaardssalen på museet och Tyska kyrkan. Församlingen var redan tio år när kyrkan invigdes och de boende i stadsdelen har bidragit på många olika sätt. Genom åren har jag lärt känna flera generationer av familjer som kommer till kyrkan. Det har varit ett privilegium, liksom att vara en del av arbetslaget, att träffa präster och även kulturpersonligheter som kommit och gått. Allt detta har varit en del av min vardag. Jag har trivts, lärt mig mycket av alla möten och är tacksam.