En veckas visitation går nu mot sitt slut och vi avrundar här i Kyrkhults kyrka med en festgudstjänst. Tillsammans får vi tåga in i detta tempel och tillsammans får vi stanna upp inför Gud, som kallat oss, inför Jesus Kristus, som samlat sina apostlar och som i sin tur sänt människor till att grunda församlingar, och i vars efterföljd vi nu samlas här.
Visitation kan låta väldigt fyrkantigt och lite besvärande – ”har jag satt böckerna i rätt ordning?” ungefär. Men visitation handlar om att vi hör samman! Vi hör samman med varandra och vi hör samman med Gud själv – universums ursprung. Biskopsvisitationen är till för att visa, och garantera, att vi är ett. Vi är ett trots att vi är olika, eller kanske snarare – vi är ett på grund av att vi är olika.
Jag har i veckan fått besöka alla de olika församlingarna i västra Blekinge där jag har lyssnat och samtalat och fått göra en del andra nedslag i livet här. Men varför besöker jag bara västra delen av Blekinge kontrakt? Ska vi inte bidra till att hålla samman hela länet och hela landskapet? Jo, det är just det vi gör i kyrkan nu när hela Blekinge är ett gemensamt kontrakt. Men denna visitation skulle ju ha ägt rum för två år sedan när detta område fortfarande var Listers- och Bräkne kontrakt. Den pandemi som kastat om planeringen i så många sammanhang för så många av oss gjorde det omöjligt att genomföra en visitation på det sätt vi önskade. Men nu är vi här, och då har vi också fått möjlighet att i församling efter församling fördjupa oss i hur vi påverkats Coronapandemin, hur vi påverkats av att ha gjort väldigt väl genomarbetade planeringar – som vi inte har kunnat använda oss av, utan istället, ofta med kort varsel, fått planera någonting helt annat.
Vi reste först till Jämshögs församling och lyssnade till hur de som verkar där har fått uppleva både värme och gemenskap bland personal och församlingsbor när allt kastades omkull. När vi kom till Petrusgården fick alla en liten korg som innehöll fika för var och en. Detta är ett resultat av hur personalen löste dilemmat med att kunna fortsätta samlas och umgås över kaffekoppen under pandemin utan att behöva ta del av en buffé. Pandemin har lärt oss många nya beteenden som vi kan ta med oss in i framtiden för smidighet kring gemenskap.
I Kyrkhults församling fick vi höra om hur personalen passat på att renovera under pandemin. Resurser som plötsligt blev lediga kunde användas till uppgifter som man från början inte alls hade trott sig ha tid med. Mörrum-Elleholms församling påminde oss både om dilemman och problem i en pandemi som till exempel hur vi möter människor som saknar dator eller smartphone i en tid då mer och mer blir digitaliserat. Vi påmindes också om kyrkans krucifix som har fått bli en ny symbol genom att det bars i väg och kastades i ån, flöt bort, och strandade just utanför kyrkan. Jesus Kristus, som krucifixet påminner om, är inte någon som vi kastar över axeln och därmed kan bli av med. Jesus är den som dyker upp där, och när, vi minst anar det.
Vid besöket i Karlshamns församling blev vi påminda om en god ingång i varje kris. När allt ställdes på ända meddelade kyrkoherden att ”Nu tar vi det lugnt!”. Vi börjar med att stanna upp och ta ut en ny riktning när vi inte kan gå i den riktning vi planerat. Här fick vi även fördjupa oss i differensen mellan besökare och deltagare. Eftersom Ordningslagen gör skillnad på oss i kyrkan – om vi definieras som besökare eller som deltagare. Vi tvingades att anpassa oss till detta för att kunna genomföra våra gudstjänster och noterade samtidigt hur viktigt det är, när pandemin är över, att här gör vi inte skillnad på deltagare och besökare. Vi är alla deltagare, alla deltar vi i samma gudstjänst oavsett var i kyrkan vi sitter eller står och oavsett vilka uppgifter vi har.
I Mjällby församling delades det ut en hälsning till alla äldre i församlingen. En hälsning i varje brevlåda visar på en av fördelarna med att vara en liten församling – ett sammanhang där det är möjligt att personligen ta sig runt till var och en. Vi fick ta del av hur församlingen samarbetat med Listerkyrkan och med Sölvesborgs församling. Och i Sölvesborgs församling hörde vi om pandemilösningar som promenader, bland annat barnvagnspromenader. Det sattes ihop pysselpåsar som familjer kunde hämta till sina barn, och därmed fortsätta delta i barnverksamheten var och en på sin plats, men ändå på ett sätt – tillsammans, även om deltagarna inte var i samma rum. Det genomfördes också internutbildningar där personalens egna kunskaper användes. I Asarum-Ringamåla församling fick vi bland annat se en film där Josef och Maria anlände till Asarum – för vart skulle de annars ta sig för att föda den förstfödde? Var och en i Asarum, var och en i västra Blekinge och var och en i Sverige har något att ge till det barn som föddes den gången i Asarum, ja, eller i Betlehem.
Mission är att gå ut. Inte att stänga in sig. Att gå ut handlar om en riktning och under pandemin handlade det också om var man var, det vill säga utomhus. På det sättet löste vi många bekymmer. I alla församlingarna fick vi se hur det inte ställdes in utan ställdes om, precis som kyrkan i hela Sverige uppmanade till. Vi fick se goda exempel på samverkan mellan olika yrkeskategorier och att riktningen är framåt och inte bakåt. När pandemin är över handlar det inte om att hitta tillbaka till gamla rutiner utan framåt till nya där vi drar lärdom av det som varit.
Utöver dessa församlingsbesök har vi också fått möta en representant för Region Blekinge, med vilken vi samtalade om kollektivtrafik och om dilemmat med att en länsgräns kan vara ett hinder – hinder som är till för att ta sig över, problem som är till för att lösas. Präster och diakoner samlades för ett mycket intressant samtal om hur vi firar nattvard, och om hur vi skulle vilja göra det. Vid besöket hos Gränums bränneri fick vi se exempel på integration av människor som kommer från olika sammanhang och oerhört snabbt lär sig svenska – med hjälp av potatisar.
På Jämshögs folkhögskola fick vi lära mer om skolan och även träffa Svenska Kyrkans Unga, som hade sitt distriktsårsmöte där. Äntligen fick jag vara med! Jag har varit på väg dit flera gånger men stoppats både av pandemi och av att jag fått punktering. Arrangörerna hade inte ens tänkt planera in mig eftersom det verkat meningslöst, men tack vare visitationen i västra Blekinge så kunde jag vara med en stund. Så fick vi också gästa MIKA – Medmänniskor i Karlshamn, mitt i centrala Karlshamn. Vi träffade människor med allehanda bakgrunder där och vi fick se hur vi som kyrka kan hitta nya vägar. Besöket på Teatersmedjan i Karlshamn lärde oss att det finns många anledningar till att samtala med andra som har stor erfarenhet och stor kunskap om hur man framför något inför lyssnande människor. Hur kan vi till exempel samarbeta för att lära oss ljudteknik eller att inta en scen och äga den?
Men varför gör vi då allt detta? Varför anpassar vi oss till pandemi? Och varför fortsätter vi envist att fira gudstjänst trots svårigheter och motgångar? Jo, därför att vi tror på Försonaren. Vi fick höra tre texter i gudstjänsten idag som på olika sätt påminner oss om varför vi envisas med att fira gudstjänst oavsett motstånd. Abraham visar hur han vågar lägga sitt älskade barn i Guds händer i fast förvissning om att ifall det är Gud som leder så finns det en utväg. Utvägen hade Abraham ingen aning om när han gav sig i väg, men baggen i buskarna får bli en påminnelse om Jesus Kristus. Den som går in i vägen, stör och räddar till liv. Episteltexten berättar om att lärjungarna greps för en förseelse, och den förseelsen var att de hjälpt en människa som var sjuk. Ibland kan det kännas ungefär så när vi i kyrkan presenterar ett förslag för kommunen om hur vi kan hjälpa människor i utsatthet, och kommunen tycker att vi inte ska syssla med sådant. Och ibland kan det vara så när vi tycker att en verksamhet stoppas eller hindras av människor som är rädda för evangeliet, i ett samhälle där det finns en utbredd rädsla för religion. Det verkar som att människor som är rädda för religion har en väldigt stark tro – för vad finns det annars att vara rädd för? Vi vet att den vi tror på, och den vi följer, är en väg framåt, och en väg till liv. Därför fortsätter vi med att möta varje människa som ett Guds barn. Att möta varje människa som en person där vi kan se Jesus själv i vederbörandes ögon.
Dagens evangelietext berättar en förfärlig berättelse om misshandel och död. Jesus berättar den för att förbereda lyssnarna på det som skulle ske någon vecka senare. Det som är Stilla veckans budskap, och så småningom Påskens. Budskapet mynnar ut i Påsken, i den tomma graven, i det kors där Jesus inte längre finns kvar. Vi talar om döden som det som har blivit besegrat av Livet. Därför fortsätter vi att förkunna Jesus Kristus som Livet, som vägen till Liv och som vägen till gemenskap, oss emellan, mellan människor som sitter här. En gemenskap mellan församlingarna i västra Blekinge. En gemenskap mellan oss och Gud själv. Därför finns det alltid anledning att i glädje fortsätta både förkunna, be och få dela nattvardens mysterium – så att Gud får röra vid var och en av oss.
Amen.