Döden är svår. Ibland försöker vi låta bli att tänka på den, ibland är det omöjligt att låta bli att låta tanken på döden fylla våra tankar. Den kontroversielle tyske filosofen Martin Heidegger menade att medvetenheten om, och acceptansen av, den egna framtida döden är en förutsättning för att leva helt och fullt.
Ofta har jag hört sägas, efter att en nära älskad avlidit, att nu finns i alla fall minnena kvar. En gammal dam sa uttryckligen att hon gladdes så över allt hon fått uppleva med sin nu döde make, att hon menade sig kunna leva på minnena resten av livet. Det är vackert och fint. Minnena berättar för oss att tiden inte är den avgörande dimensionen i tillvaron. Livet är inte en linje utan snarare en fläta som kanske går som en kringla. Minnena är ett uttryck för kärleken som håller ihop livsflätan över tid och rum. Då kanske det finns en kärlek mellan mig och min morfar, som jag aldrig fick träffa, och kanske kan jag idag älska mina ännu inte födda barnbarnsbarn?
Se, jag lever i evigheters evighet
Men är minnena av dem som levde verkligen allt vi har kvar? Det låter kanske som om minnena inte är något att ta vara på – men det är de verkligen! Samtidigt finns det något som är större. Minnena av den som levde är inte det som kyrkan förvaltar som en skatt. Det är snarare minnet av den som lever. Vi är en presens- och futurumkyrka. Vi lever nu, och vi kommer att leva. Att se bakåt är en kraftkälla för att kunna se framåt. Men det gäller att inte stanna i det förflutna. Det som ger mening och hopp inför min egen och andras död är minnet av den som lever. Och att minnas att vi kommer att leva.
När Johannes möter Jesus i en syn på ön Patmos, får han höra: ”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet.” (Uppenbarelseboken 1:17-18). Vid många begravningar läser vi ur Romarbrevet: ”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer /…/ skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” (Romarbrevet 8:38-39).
Hoppet lever
Vi pratar om att Jesus dog och uppstod. Det är historia. Men vi pratar också om att Jesus lever och kommer att hämta oss till sig. Det är presens och futurum. Den levande och uppståndne Jesus Kristus är den som ger perspektiv på livet och på döden. När allt känns hopplöst och mörkt vet vi att hoppet lever och ljuset skymtar. När det upplevs som slutet har vi bara sett början.
Visst ska vi minnas den som levde, men framför allt ska vi minnas den som lever: Jesus Kristus, som ger hopp och mening också i dödens närhet. Hoppet om en gemenskap som håller genom döden och in i framtiden.
/Johan Tyrberg, biskop