Vetskapen om att det nära samtalet är laddat med längtan och förväntan har vi med oss sedan lång tid tillbaka. För över hundra år sedan dokumenterade Sigmund Freud erfarenheten av detta i det som han kallade för ”överföringskärlek”. Det han menade var att vi i närheten av den andres längtan efter förståelse och närhet kan förvandla denna till något hos oss själva som påminner om förälskelse. Det medför lätt att vi tar ett kliv ut på det som Freud benämnde som ”det sluttande planet”.
Plötsligt blir vi angelägna om att få en närmare kontakt med den som anförtrott sig åt oss. Vi kanske driver på att träffas oftare, utanför arbetet, på fritiden, på andra platser än på jobbet och i andra sammanhang. Kontakten ökar genom sms och telefonsamtal, ofta med förevändningen att det är för den andres bästa. Det är en farlig väg att ta.
En överdriven hjälpnödighet
Jag tänker och tror att vi många gånger överdriver vår hjälpnödighet och vår egen längtan efter att vara behövda. Inte heller är vi alltid väl förtrogna med hur vi kan äga våra känslor utan att agera på dem. Det ligger en förförelse i att få vara önskad och behövd. Vi är satta att hjälpa och tjäna. Men hur gör vi det på bästa sätt?
Ett grundläggande behov hos oss människor är viljan att ha makt över sitt eget liv, att kunna kontrollera och känna säkerhet i livet. Hos människor med övergreppserfarenhet saknas ofta känslan av att känna säkerhet och trygghet. I stället kan det finnas en förlamande maktlöshet, en känsla av att vara fullständigt övergiven. Hen har inte kunnat säga nej, inte kunnat förhindra det som sker eller skett.
I mötet med denna maktlöshet och övergivenhet blir vi själva indragna. Vår längtan att hjälpa och rätta till stiger fram. Men att då lägga band på sin egen vilja är den stora utmaningen. Som själavårdare och församlingsmedarbetare vet vi inte egentligen vad konfidenten vill och därför kan inte vi vilja något. Lyhört, närvarande och seende får vi lyssna till och försöka förstå vad som sägs i orden eller i tystnaden. Det är inte mitt liv som konfidenten ska leva utan sitt eget. Hen måste hitta sin väg, sin strategi och sin tro.
Genom vårt bemötande och självbild kan en tydlighet omkring relationen skapa en trygg ram.
En ansvarsfull gäst
Om vi tänker om oss själva som hus med många rum kan vi tänka att den drabbade blivit invaderad av andra människor i alla sina rum. Den drabbade har öppnat en dörr och andra har tagit sig friheten att öppna också alla andra. Där har trampats och smutsats ner, möblerats om och skapats kaos. Så kommer hen till oss i ännu ett försök att öppna en dörr, kanske bara lite på glänt. Vi blir inbjudna lite på prov. Då måste vi möta den inbjudan med respekt och försiktighet. Konfidenten får bestämma vilka rum som ska besökas. Här spelar vår självbild in. Tror vi att vi är hantverkaren som nu ska fixa allt som är sabbat och börjar dra om ledningar och slänga ut trasiga möbler, bryta upp golv och måla om väggar upprepar vi mönstret från tidigare övergrepp. Uppfattar vi oss som goda vänner kanske vi står i köket och kokar kaffe innan konfidenten mer än gläntat på dörren.
Jag tror att vi ska se oss som gäster på besök. Konfidenten tar emot vår kappa, visar om vi kan ta av skorna och leder oss in i det rum som är tillräckligt i ordning för att visa. Här kan vår tystnadsplikt och sekretess vara till hjälp. Inom ramen för den kan det skapas en tillit där det onämnbara kan börja benämnas. Skulle det ske att den drabbade plötsligt börjar öppna alla dörrar och fönster på vid gavel kan det bli vår uppgift att stänga några. Tvärdrag är inte bra för någon av oss. Genom att våga vara i det där rummet som kanske bara är dunkelt upplyst, ge ord åt det som finns i skuggorna och lägga skulden där den ska vara kan rummet sakta få mer ljus och nytt ljus.
Delad vanmakt kan ge hjälp
Våra känslor är vår viktigaste kompass i livet. Vågar vi inte lita på och känna som vi gör blir det ett hinder för oss att leva. Det förtroendefulla samtalet kan inte ändra på det som skett eller göra om verkligheten. Men att komma i kontakt med sina känslor och våga lita på dem är en viktig komponent i samtalet. I rummet får den drabbade öva sig i att känna alla känslor; hat, ilska, vrede, trötthet och glädje. Här behöver vi våga vara svarslösa, utan ord inför sorg och smärta. Att få dela vanmakt och vrede blir ofta en hjälp och tröst.
I mötet finns vi närvarande med hela vårt jag. Det betyder att vi också måste förhålla oss till vår egen sexualitet. Ramar och gränser för oss själva blir också ramar och gränser för den andre. Och kanske blir det till en ny upptäckt och en ny god erfarenhet.
Dom Helder Camara skriver:
Bli inte irriterad
om någon söker upp dig
och vill tala med dig
men inte lyckas finna ord
för det som rasar inom henne.
Viktigare
än att lyssna till orden
är att föreställa sig hennes ångest,
leva sig in i den människans fördolda,
lyssna till det hon inte säger
/Helena Hagert, stiftsadjunkt för själavård i Lunds stift