Dags att lämna över stafettpinnen
En efterträdare är utsedd. Det är Linda Raimosson, kyrkogårdschef i Helsingborg. Hon kommer i två veckor att gå parallellt med Lena Simonsson-Torstensson och tillträder officiellt tjänsten som ny stiftsdirektor den 1 september.
Här kommer den klassiska frågan, hur känns det?
-Det känns bra – och samtidigt lite märkligt att ta in.
Lena har arbetat på stiftskansliet i två omgångar, till en början med titeln kanslichef, därefter som stiftsdirektor. Först i drygt fem år från och med 2007 och sedan igen med början augusti 2016. Däremellan var hon kanslichef för Svenska kyrkan i Helsingborgs pastorat.
Från skolans värld till Svenska kyrkan
Med en yrkesbakgrund i kommun och skola och med mer än 20 år som rektor på meritlistan började Lena att se sig om efter ett annat jobb.
-Jag älskade att vara rektor, men jag hade lust att prova något nytt i livet. Jag såg annonsen där Lunds stift sökte en kanslichef och det lockade mig. Det jag såg som spännande med kyrkan, var att det inte bara handlar om ett vanligt jobb, utan också om ett värdegrundsarbete.
Vad var din relation till kyrkan då?
-Jag hade en positiv bild av kyrkan. Som döpt och konfirmerad medelsvensson hade jag haft kontakt med kyrkan genom uppväxten. När jag jobbade som rektor på en skola i Hallsberg hade jag ett tätt och välfungerande samarbete med kyrkoherden och församlingen där.
Hade du några fördomar?
-Till mina fördomar hörde att organisationen var hierarkisk och jag undrade också om man fick säga vad som helst. Det blev avdramatiserat efter ett tag kan man säga, konstaterar Lena och skrattar.
Och hur ser din relation ut nu? Vad tar du med dig från alla möten med församlingar, teologi, kyrkorum och ritualer?
-Jag har påverkats och har en helt annan syn på kyrkans betydelse för människor. De här åren har berikat mig på ett djupare plan. Jag tänker till exempel på en gudstjänst som jag och min man firade där gemenskapen var påtaglig. Det budskap som förmedlades berörde och gav möjlighet till eftertanke.
-Stiftskansliets andakter som hålls varje torsdagsmorgon är guld värda. Det är stunder som man bär med sig, som bygger gemenskap och påminner oss om vårt uppdrag. Tillsammans med lärandeteamet på kansliet har vi nyligen läst Lukasevangeliet. Det har varit givande.
Hur sammanfattar du åren på stiftskansliet, vilka är höjdpunkterna?
-Det är så mycket som har hänt, det är svårt att välja, men stiftets satsning på dop som pågick under lång tid är värt att nämna. I dopprojektet nådde stiftet framgång genom att jobba tillsammans med församlingarna. Syftet var att stärka och lyfta dopet och tänka in det i alla aspekter av verksamheten.
-Diakonin och hur vi som kyrka agerade och stöttade utsatta under flyktingkrisen 2015 är något som jag är stolt över. Samhället och andra organisationer räknar mer med oss nu än tidigare, kyrkans röst och kompetens efterfrågas. Det har vi tydligt fått uppleva under flyktingkrisen, pandemiåren och sedan kriget i Ukraina bröt ut.
-Det senaste som vi håller på med är digitaliseringen som tog fart på allvar i samband med pandemin. Vi anpassar hela vårt arbetssätt till nya verktyg.
I din roll som direktor handlar det inte bara om stiftet och kansliet utan även om kontakter med kyrkan på nationell nivå.
-Det stämmer. 2017 kom en ny samverkansmodell med fokusgrupper och taktiska grupper. Det har lett till att vi i stiften och nationell nivå har kommit betydligt närmre varandra. Vi hjälps åt på ett annat sätt. Det är en styrka, men samarbetet tar mycket tid.
En annan dimension av stiftdirektorns uppdrag är samarbeta med stiftets biskop. Lena har jobbat med två biskopar, Antje Jackelén och nuvarande biskop Johan Tyrberg.
Att vara kvinna i en uppsatt position kan Lena identifiera sig med.
-Det har gjorts framsteg för kvinnor. Vi respekteras. Jag växte upp i Dalarna omgiven av starka kvinnor som var förebilder för mig. Det har varit viktigt.
-Jag tänker med värme tillbaka på ärkebiskop Antjes stavnedläggning 2022, på allt arbete hon lagt ner under åren för hela Svenska kyrkan och på den predikan som hon höll. Det var rörande.
Har du något annat ögonblick som du särskilt minns från dina år i stiftets tjänst?
-Påvebesöket var oförglömligt. Hela arrangemanget var exceptionellt: Gudstjänsten, att vara så nära påven, när påven kom in i på Malmö arena i golfbil och att få uppleva folkmassorna. Säkerhetspådraget var enormt.
Lenas arbetsrum mitt i medeltidsstaden Lund har Domkyrkan som blickfång. Utsikten är vacker som en tavla oavsett årstid - en katedral insvept i höstdimma, klädd i snöskrud eller omgiven av körsbärsblom och grönska.
Vad har platsen betytt?
-Att vara i den här miljön omsluter dig. Det finns en ständig rörelse runt Domkyrkan och Domkyrkoforum, det är ett nav och ett centrum. När jag går hem för dagen och ser ljusen lysa i absiden är det en rikedom som jag tar med mig.
Roligast enligt dig?
-Det är helikopterperspektivet och överblicken som du får i den här rollen. Du ser hur allt hör ihop. Det är inte bara grunduppdraget som vi befattar oss med utan så mycket mer. Det finns så många specialister i Svenska kyrkan vare sig det rör fackområden som fastigheter, arkiv eller it. Just expertkunskaperna efterfrågas av församlingarna.
Utmaningarna då?
-Det är ett ständigt inflöde av ärenden. Du ska som ledare kunna hantera mängden och bredden, kunna sortera och prioritera. Det ställer i sin tur krav på att du har goda medarbetare och det har vi på stiftskansliet, mycket kompetenta och ansvarsfulla medarbetare.
-Att behöva dra ner på och anpassa kostymen har tyvärr varit nödvändigt utifrån det ekonomiska läget och en allt stramare budget. De omorganisationer som vi gått igenom är en tuff och tråkig sida av uppdraget. Det har påverkat oss alla. Här har de förtroendevalda i de olika beslutsorganen betytt mycket för mig som stiftsdirektor. Jag har haft ett gott samarbete med dem genom åren och känt ett stort stöd i de tuffa beslut och förändringar som var nödvändiga att genomföra.
-Medlemstappet och minskade resurser är fortsatt en utmaning. Hur möter vi människor och hur visar vi dem vad kyrkan står för?
Hur känns det att lämna över? Blir det en tur till Stiftsgården Åkersbergs spa i höst?
-Det blir en omställning att sluta arbeta. Jag tror att det blir både lätt och skönt, men också svårt. Jag vet inte om spa står på att göra-listan, men jag måste träna mig i att ta det lugnt. Jag har under en lång tid haft ett stort ansvar, arbetstimmarna är många.
Vad kommer du att sakna mest respektive minst?
-Det jag kommer att sakna mest är gemenskapen, arbetskamraterna och alla möten med människor. Också detta att vara med och påverka, lära nytt och utvecklas i olika sammanhang. Däremot blir det gott att slippa pendla och att släppa taget om alla de talrika uppdrag som jag har.
Nu väntar ett nytt liv. Vad finns det för planer?
På den punkten är Lena lite hemlighetsfull. Ett står dock klart:
-Jag kommer inte att sitta stilla. Jag vill resa och se lite mer av världen.
Text: Maria Lundström
