Den senaste veckan har jag färdats fram och tillbaka, runt och omkring i Helsingborg. Det har varit intensiva dagar med möten, samtal och besök. Jag har lyssnat och betraktat och jag har fått redovisat för mig. Hela tiden har jag gått in med den inspekterande frågan: ”Är kyrkan i Helsingborg en kyrka?”.
Under biskopsvisitationen har jag tillsammans med kontraktsprosten, församlingsherdarna och församlingsrådsrepresentanter, besökt alla församlingarna och några verksamheter och grupper. Vi började med ett besök hos kyrkogårdsförvaltningen som är en del av ”det allmänna” i staden Helsingborg. Det är en verksamhet som alla berörs av, oavsett om man är med i en kyrka eller inte. Svenska kyrkan har i uppdrag att sköta begravningsverksamheten åt samhället. Jag fick se en hög nivå på arbetet där medarbetarna finner egna kreativa lösningar för att öka säkerhet, service och närhet till människorna.
Staden är vårt kyrkorum och kyrkorna är staden
Jag deltog i ett möte med fler än 100 anställda inom det vi kallar för de församlingsvårdande verksamheterna. Där fick jag höra att staden är vårt kyrkorum och kyrkorna är staden. Jag tänkte att det här börjar bra! Är kyrkan i Helsingborg en kyrka? Ja, de påstår i alla fall det, tänkte jag. Och de finns överallt, inte bara i de hus som kallas kyrkor. Vi hörde kontraktsprosten säga: ”Vi har varit med om någon som aldrig lämnar oss, och med detta i ryggen går människor som känner sig tillhöriga kyrkan i Helsingborg ut i staden och möter människor.”
I Raus församling talade medarbetarna om att de fasta formerna i möten och gudstjänster öppnar för oväntade möten. Vi fick höra om skolor som ropar på församlingen för att få hjälp att undervisa barnen om vad Bibeln är och vad Bibeln innehåller. Här fick vi också besöka ett integrationsprojekt i samverkan med kommun och andra frivilligorganisationer och jag hade livgivande samtal med kvinnor och ungdomar från olika länder språk och religioner. Tillsammans pratade vi om hur vi möter framtiden som de människor vi är skapade att vara. Och jag får se hur erfarenheter från när och fjärran vävs in i den väv som kyrkan väver.
Vi åkte vidare till Gustav Adolfs församling där vi fick se hur nya utmaningar i en rörlig tid påverkar kyrkan. Jag sa rörlig och inte rörig. Tiden vi lever i är rörlig. Människor flyttar och rör på sig både inom Sverige och över hela världen – det syns och det hörs i Gustav Adolfs församling. Här kommer människor med olika erfarenheter och blir nya byggstenar i det levande templet.
En kyrka driven av relation
I Maria församling mötte vi en kyrka driven av relation. Människor hittar sin tillbedjan och sin gudstjänst i den kyrka där man känner igen Guds tilltal och så får kyrkorna utforma något olika gudstjänstformer. Efter hand förstår jag hur man inom kyrkan i Helsingborg arbetar tillsammans för just detta – att människor ska känna igen Guds tilltal på det sätt man längtar efter – inte bara inom respektive församling utan gemensamt mellan församlingarna. Det är lätt att se när jag kommer som besökare hur medarbetare från olika församlingar lätt möter varandra och också flätas in i varandra som en väv som bygger kyrkan.
Jag mötte ungdomar, och jag kan väl säga att de egentligen inte mötte mig, för de var på en skärm eftersom de var i skolan vid mitt besök. Men från skärmen berättade de om sin verksamhet. De lärde mig ett ord som jag kommer att ta med mig; de behöver och de får ”tänketid”. Därför vill en del konfirmeras och ägna tid i kyrkan. Har ni ”tänketid”? Tar ni er tid att tänka och reflektera?
Av ungdomarna fick jag dessutom lära mig en ny lek. Jag fick delvis hålla för ögonen och plötsligt var alla mina medarbetare försvunna. Det var visserligen inte en ny upplevelse. Jag letade efter dem och till slut så gick de allihop efter mig. Konfirmandledarna hade vävt in att bönen skulle hjälpa dem som jag fångade att bli fria. Det var lite pinsamt att upptäcka att jag besegrade bönen genom att fånga allihop. Det blir en uppgift för konfirmandarbetet i Helsingborg att tolka det ånyo.
Bygga kyrka med olika språk och olika uppgifter
Jag lärde mig att ”musiken tar över när orden tar slut”. Jag tror att vi tillsammans alltmer förstår hur musiken är ett språk. Musiken talar rakt in i hjärtat med olika musikformer för olika människor eftersom vi är olika och behöver olika språk. Jag har fått insikt i vilket rikt musikliv som finns i Helsingborg. Vi har fått ett smakprov här i gudstjänsten, och mer blir det.
På kansliet fick jag, tillsammans med den personal som arbetar administrativt, se hur just det administrativa arbetet möjliggör för kyrkan att vara kyrka. Vi hörde i inledningsorden om studiebesöket på RecoLab där framtiden är synlig redan nu. Detta behöver vi reflektera över.
Ett omöjligt uppdrag
Jag tar med mig många erfarenheter av det som bygger upp kyrkan här i Helsingborg. Idag får vi också ta med oss ytterligare ett mycket märkligt möte – mötet mellan den unga flickan Maria och ängeln Gabriel. Efter att Gabriel lämnat Maria, och hon besökt sin kusin Elisabet, sjunger Maria den sång som har gått till historien som ”Marias lovsång”. I den utropar hon att ”alla släkten skall prisa mig salig”. Varför då? Vad var det Maria gjorde som gör att vi fortfarande idag behöver påminna oss om denna kvinna – som också ger sitt namn åt denna kyrka? Hon finns på processionskorset och hon möter oss i bilder, ikoner och statyer runt om i kyrkor i hela världen. Har vi glömt att prisa Maria salig? Kanske glömmer vi ibland vad det var hon gjorde?
Först och främst sa Maria ”ja” till ett uppdrag, en fråga, från ängeln som kom direkt ifrån Gud själv. Frågan gällde om hon ville ta emot ett uppdrag av Gud – ett omöjligt uppdrag. Vi minns ordväxlingen mellan Maria och ängeln, som jag brukar uttolka som att Maria sa: ”Hur ska det gå till det är ju omöjligt?!” och Ängeln svarade: ”Bry dig inte om omöjligheten, lämna det åt Gud. Vill du ta an detta uppdrag?” Då svarade Maria: ”Ja, låt det ske med mig som du har sagt. Jag säger ja, omöjligheten får Gud ta hand om.”. Då fick hon sitt uppdrag att bära Gud till människorna.
Gud har förmågan
En Fransiskanbroder som jag mötte i Assisi sa att präster inte ska kalla sig fader. De kan gärna kalla sig broder men egentligen bör vi alla kalla oss moder. Prästen har till uppdrag att bära ut Gud till människorna i församlingen. Det är Marias uppdrag. Efter att vi hade samtalat en stund enades vi om att det uppdraget har alla vi döpta fått. Vi döps till en gemenskap med Kristus själv och får egentligen där också Marias fråga om vi vill ställa oss till förfogande för Gud – även om det verkar helt omöjligt och obegripligt. Och med ett ”ja” så får vi bära Gud till människorna trots att vi kanske egentligen inte kan. Vi har inte förmågan men det har Gud.
Gud fyller oss med sig själv, med Kristus, med Helig Ande, så att vi går ut och möter människor omkring oss, därför att vi har mött någon som aldrig lämnar oss. Med denna närvaro av Gud själv ser jag hur kyrkan i Helsingborg säger ”ja” och bär Gud ut till människorna i ord och sakrament, genom diakoni, undervisning och musik görs Den Helige synlig och märkbar i staden. På så sätt kan var och en av oss hämta mod av Maria och våga göra som hon tillsammans här, i Svenska kyrkan, i Helsingborg. Amen.