När oron tynger oss och framtiden ter sig oviss kan själavård och det vägledande samtalet vara det som ger oss kraft och mod att tackla utmaningarna samt att hålla i och hålla ut. Det säger Mi Helén och Helena Hagert, båda två stiftsadjunkter verksamma vid Lunds stifts Själavårdscentrum.
Hur har ni på Lunds stifts själavårdscentrum berörts?
- Pandemin har varit så föränderlig. Därför har vi anpassat oss och försökt att vara tillgängliga snabbt. Trycket är kontinuerligt och konstant men själavård har blivit än mer angeläget i pandemitider. Vår bedömning är att det fortsatt kommer att finnas ett stort behov. Dessutom kan det komma att öka ju längre detta pågår, konstaterar Mi Helén (till vänster på bilden) och Helena Hagert.
Vilka frågeställningar är särskilt brännande för människor idag?
- Ovissheten i både nuet och i framtiden men också frågor som rör identitet och uppdrag. När jag inte kan göra det jag är satt att göra, vem är jag då? Det finns en längtan tillbaka till normaliteten, men vad är det och vad blir det framöver?
- I församlingarna förs det intensiva samtal om denna samhällskris. Flera lyfter hur denna situation drabbar de mest utsatta. Vad är vårt uppdrag som öppen kyrka i pandemin? Vi vet att vi är bra på att hantera krissituationer och att vara närvarande, men hur ska vi vara relevanta för människor nu?
- Vi påverkas starkt av att så många dör av detta osynliga virus. På nyheterna kan vi dagligen höra siffror på antalet avlidna och vi ser kurvor som pekar uppåt. Döden kommer nära när vi tvingas besinna livets ändlighet. Som en konsekvens blir samtalen djupa.
Vilka risker ser ni att pandemin innebär?
- Krisen sätter press på människor på olika sätt. Det är många som får uppleva förluster, ensamhet, oro, brist på mening och hopp. När vi får påslag av oro ligger det nära till hands att det kan leda till psykisk ohälsa. Det ska vi som kyrka och hela samhället vara varse/uppmärksamma på. Det är viktigt att vi tar hand om oss själva. Tänk på att söka hjälp inte bara när det är kris, utan be om ett samtal i förebyggande syfte.
Kris är möjlighet sägs det. Finns det något gott som kommer ur den kris vi befinner oss i?
- Vi går igenom det här tillsammans. Det finns en känsla av gemenskap i det svåra. Det är en gemensam erfarenhet globalt, nationellt och lokalt. Vi behöver hålla fast i medmänskligheten.
- Det finns starka volontärnätverk i kyrkan som vuxit sig ännu starkare i krisen. Det har också lett till en större grad av samverkan med organisationer och enskilda. Mycket gott har gjorts och görs, man har funnit uppfinningsrika och uthålliga initiativ och lösningar.
- Det är angeläget att vi känner stolthet över vårt arbete, att vi kan lära oss det svåra i att hålla sams och behålla lugn och vänlighet i en påfrestande tid. Humor är också viktigt, det förenar oss. Vi är alla utsatta nu och att kunna skratta är en befrielse.
Vad ska man tänka på när man möts digitalt istället för ansikte mot ansikte?
- Att ta många pauser. När vi inte sitter i samma rum har vi inte en hel människa att relatera till. Rutan är liten, blicken statisk. Få sinnen är aktiva. Därför ska vi sänka vår ambitionsnivå när möts via skärmar. Vi måste släppa på förväntningarna och prestationskraven och vara generösa mot varandra. Och när tekniken inte fungerar behövs det tålamod.
Kyrkorna kan bara ta emot ett fåtal och gemenskapen i gudstjänstfirandet är sig inte likt. Är det något som tas upp?
- Ja, det är mycket vanligt att det lyfts i samtal med oss eftersom det är en stor källa till frustration. Det rör vårt innersta – det är en del av vår kärna och vår identitet som kristna. Vem är vi när vi inte kan fira nattvard och delta i gudstjänstgemenskapen?
- Människor drabbas av känslan att vara berövade på det allra viktigaste. När bara en handfull personer får samlas i kyrkorummet blir det så påtagligt. På begravningar kan man inte komma samman för att ta avsked som man skulle vilja. Det väcker frustration och till och med ilska.
Många lider total brist på sociala kontakter och möten. Andra saknar kollegor, och de anspråkslösa och viktiga samtalen i korridoren eller i fikarummet. Vad gör det med oss?
- Konsekvensen blir att vi förlorar kittet som binder oss samman. Även den spontana kreativiteten försvinner. Det är ofta just det som stöttar oss i vardagen. Det påverkar oss i hög grad och det fattas oss nu.
Vad kan ge oss stöd i pandemitider?
- Den isolering vi går igenom nu är påfrestande. I kristider gäller det att vi hittar bärande strukturer, annars kan vi hamna i nedstämdhet och hopplöshet. Att skapa en ordning att hålla sig till och att vara i naturen kan hjälpa oss. Det behövs yttre rutiner och gott ledarskap men också inre rutiner, att ha omsorg om oss själva och andra - visa medkänsla, empati och öva oss på att förstå andras situation.
- Vi är inga superhjältar! Man har rätt att känna sig ledsen i rådande situation med förlorade kontakter och arbetsuppgifter. Det är lättare att hantera när vi är medvetna om det.
Owe Wikström - författare, präst, psykoterapeut och professor i religionspsykologi - talar om själavårdens fyra perspektiv: Omsorg, besinning, tolkning och andlig fördjupning.
- Omsorgen står för att ge det trygga rummet och uppmärksamma svårigheter. Besinning får oss att stanna upp. Tolkningen handlar om att se på vilket sätt detta svarar mot mitt liv och min tro. Hur bär min tro mig i att tolka och förstå det vi alla står i?
Pandemin ökar oron och rädslorna. Det bärande i kriser i livet är ofta att vara nära sina kära men det har tagits ifrån oss.
- Ja, vi kramas inte mer som förr och måste hålla avstånd till varandra. Det påverkar oss på djupet och det är smärtsamt. Ögon- och hudkontakt är viktigt och skapar anknytning. pandemin drabbar oss alla, ung som gammal eftersom det sociala livet uteblir. Våra ungdomar kan inte mötas i skolan under lång tid och äldre saknar sina mötesplatser.
Pandemin drabbar alla. Hur gör ni för att hantera er egen oro?
- Vi ska kunna härbärgera andra människors oro, det tillhör vår profession. Som kollegor lindrar vi varandras oro. Vi får egen handledning.
Vilka kunskaper och erfarenheter är extra relevanta i pandemins spår?
- Vi får en fördjupad insikt i att det är vissa saker som jag inte kan ha kontroll över. Det är bra att reflektera över vad som är möjligt och vad jag kan göra om eller göra annorlunda.
- Att be ger styrka. Sinnesrobönen kan bära oss genom osäkra tider: "Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.", menar Mi Helén och Helena Hagert.
maria.c.lundstrom@svenskakyrkan.se
FAKTA
Lunds stifts själavårdscentrum är till för anställda och förtroendevalda i församlingar och pastorat i Skåne och Blekinge. Här erbjuds själavårdande samtal, individuell krisbearbetning, korttidsterapi, familjerådgivning, bikt och handledning, individuellt eller i grupp.