När blir en kyrka en kyrka? Och inte enbart ett rum, ett hus, en plats där man kan söka skydd? Och när blir en kyrka färdig så att man kan inviga henne och anse att där börjar allt?
Ibland säger vi att den 1 september är domkyrkans födelsedag eftersom det var den 1 september 1145 som högaltaret invigdes, och så säger vi att då blev kyrkan färdig. Ändå vet vi att kyrkan inte blev färdig och inte är färdig. En kyrka blir nämligen aldrig färdig. Vi fortsätter, vi bygger, vi förändrar och förbättrar. Ibland försämrar vi, men då får vi förbättra igen. Det är ungefär som med våra egna liv. Vi blir helt enkelt aldrig riktigt färdiga utan vi fortsätter att bygga och bygga också på våra egna liv. Hur vet vi då att en kyrka har blivit en kyrka och inte enbart ett rum eller ett hus där vi kan söka skydd mot regn och kyla? Det är när vi inviger ett altare.
När rummet får ett altare blir det en kyrka. En plats för tillbedjan och lovsång, bön och tillväxt i det heliga. Altaret är det föremål, den plats, i kyrkan som påminner om och markerar Guds närvaro. Guds närvaro som självklart är påtaglig överallt alltid, men som vi inte kan se på samma sätt som vi kan se så mycket annat. Då hjälper altaret oss att förstå att Gud är närvarande och vi har en punkt och en riktning att vända oss till.
Den 30 juni 1123 invigdes denna domkyrkas första altare i kryptan och därmed var kyrkan, kan vi säga, född, invigd och då tog det sin början. Sedan dess har tillbedjan, lovsången, bönen och tillväxten varit ständigt levande i denna domkyrka. Det är en förmån att få vara en i den längd av människor som sökt sig hit, gått och kommit och lämnat över till kommande generationer. Därför firar vi naturligtvis i dag. Men vi firar inte bara ett rum och vi firar inte bara en historia. Utan vi firar så mycket mer.
Våra liv som vi lever är som en form av tempel, kyrkor som rör sig fram genom tillvaron. Vi bygger med byggstenar av tid. Vilka rum använder vi våra tidsbyggstenar för att bygga? Vad fyller vi dessa rum med? Jag har allt oftare på senare tid fått höra, och lära mig, något jag nog borde ha vetat alltid, att eftertanke och tid för reflektion är sådant som vi behöver särskilda rum för. Vi kan utveckla eftertanken och reflektionen till att bli tillbedjan, lovsång, bön och tillväxt i Gud. Då bygger vi tidsrum i våra liv där vi sätter ett inre altare. En påminnelse om Guds närvaro ständigt i våra liv.
Då vänder jag tillbaka till Lunds domkyrka, dess krypta och längst in i öster där vårt första altare står helgat åt Johannes Döparen och låter Johannes döparen påminna mig om två saker. Dels handlar det om början som i mitt liv är dopet. Dopet som är början på vandringen med Kristus, vandringen med heligheten, vandringen i tillväxt. Det andra som jag låter Johannes Döparen påminna mig om är riktningen. Johannes Döparen var noggrann med att han visade vägen inte till sig själv utan till Jesus Kristus. Han var en vägvisare och inte ett målsnöre. Så vill jag följa hans vägvisning och riktning allt närmare Jesus Kristus. Också jag kanske kan få vara en vägvisare snarare än ett målsnöre. Då kan jag få visa vägen närmare Jesus Kristus i en närvaro som är ständigt påtaglig. Var vi än befinner oss, men som vi kan påminna oss om varje gång vi kommer in i de rum där det finns ett altare.
Jag får också i riktningen till Jesus Kristus uppleva att jag fylls på av liv och kärlek så att jag kan växa så att människor omkring mig kan få del av liv och kärlek. Därför finns det anledning att idag fira i glädje. Här byggdes ett altare som följdes av fler altaren och fler rum. Här har vi fortsatt sekel efter sekel att växa i tillit och i riktning mot Jesus Kristus. Amen.