Oro, förväntansfullhet och blodad tand – kort och gott kan man säga att så blev min första pilgrimsvandring.
Under ett par veckors tid har jag jobbat med att kommunicera pilgrimsvandringen. Jag tackade även ja till att vandra med under vår etapps sista sträcka. En sträcka som jag känner till väl och som ligger nära hjärtat, vilket gjorde att det kändes naturligt att gå med.
Utmaning gå långsamt
Innan den stora dagen gick jag och min kollega rutten för att mäta sträckan, planera stopp, för att helt enkelt testgå sträckan. En mil blev det. Det var lagom lång och med tre stopp skulle vi hinna fram till Carl Gustafs kyrka innan kvällen. Så långt kändes det bra.
Jag vill komma fram till målet. Att stanna i nuet och vara närvarande i stegen är något som jag inte är van vid.
Emelie Paradis
När dagen kom och det var dags för vandring kom även oron. Det var min första stora pilgrimsvandring och jag skulle dessutom gå först. Jag hade tidigare gått en kortare vandring i stan som gav mig ett hum om vad det handlade om. Då gick vi väldigt långsamt, något som blev en utmaning för mig. Klarar jag av att hålla en lugn takt som passar alla? Hur fort ska jag gå?
Vägen, inte målet är grejen
Min oro låg i att hålla takten, jag hade för mig att takten skulle ligga runt 3km/h. Det kanske inte säger så mycket men det är väldigt långsamt, i alla fall för mig som gillar att gå snabbt. Jag älskar att vara ute i naturen, men det här med att ta det lugnt är inte min starka sida. Jag vill komma fram till målet, att stanna i nuet och vara närvarande i stegen är något jag inte är van vid. Och det är just det som lockar mig till att pilgrimsvandra och var också anledningen till att jag ville gå. Jag gillar att utmana mig själv och pröva nya saker. Här handlar det inte om slutdestinationen utan om vägen dit.
Vandringen påbörjades och jag hittade snabbt en takt som jag tyckte fungerade, vilket gjorde att min uppmärksamhet fångades av fåglarnas sång och lövträdens vackra inramning. Precis bakom mig kunde jag höra vandringskängorna tryckas ner mot gruset, en bekräftelse på att de andra hängde med. Då och då sneglade jag över axeln för att se så att ingen hamnat på efterkälken. Vi inledde vandringen i tystnad, något som gjorde att tankarna hamnade på alla de tidigare gånger som jag har varit i just den här skogen med familjen för att plocka svamp och bär. Efter tre kilometer kom vi ut till havet och havsbrisen svalkade skönt. Framförallt den här delen älskade jag att gå med måsarnas skrik och doften av nyrökt fisk. Alla sinnen påminnde oss om att vi var nära havet.
Tystnad gav möjlighet till reflektion
Jag hade ganska höga förväntningar inför vandringen och en förhoppning om hur det skulle kännas. Vi gick i både tystnad och i samtal och just kombinationen blev bra då det under de tysta delarna gavs möjlighet för reflektion och meditativa stunder. Under delen där vi fick prata skapades nya bekantskaper under spännande samtal om gässlingars skörhet och vikten av en tupp.
Ensamheten och gemenskapen blev till en helhet då vi fick en liten påminnelse om att vi går här tillsammans samtidigt som var och en har en egen vandring att gå. Några av de personer som jag träffade har valt att vandra hela vägen till Lund, jag kan inget annat än lyfta på hatten och önska dem en fin vandring.
Vara närvarande i stunden
Att pilgrimsvandra brukar benämnas som en både inre och en yttre upplevelse där vi alla kan ses som sökande på livets väg. Den yttre upplevselen är den jag är bekant med och van vid. Den är oerhört viktig, medan jag vill komma närmare den inre. För mig handlar det om att vara mer närvarande i stunden där och då. Jag har länge velat göra en längre vandring och jag kände att en mil var en bra start. En början.
Laddade batterier
Pilgrimsvandringen blev en spännande upplevelse. För dig som är stressad, har lätt för att låta fokus hamna på slutdestinationen istället för resan dit tror jag att en vandring kan var just det du behöver. För mig var det så. Den kom i rätt tid, då det under en period hade varit mycket. Under de timmar som vi gick kunde jag ladda om batterierna och få mer kraft att ta mig an nästa uppgift.
Tack till alla er som vandrade med mig, hoppas vi ses på vägen igen!
Emmelie Paradis
kommunikatör Karlshamn-Trensums pastorat