Ny ateljé för textilkonservering har slagit upp portarna

En dröm blir verklighet i gammalt korsvirkeshus

Att slå upp portarna för satsningen är en dröm som besannas berättar stiftsantikvarie Heikki Ranta. För 11 år sedan togs det första initiativet:  

-Det är en seglivad dröm som blivit verklighet. Konservering och underhåll av ovärderliga kyrkliga textilier kommer att ske i hjärtat av vårt stift och kompetensen är tillgänglig för alla stiftets församlingar. Det är en kulturgärning att detta gamla korsvirkeshus i centrala Lund har fått nytt liv.  

Även för Stefan Skoog, Lunds stifts ekonomichef, är det en stor dag. Han är en av dem som varit drivande i arbetet. Stefan representerar Flormanska stiftelsen, på vars mark ateljén är belägen. Det har varit många turer under åren, bland annat för att få bygglov från kommunen.    

Biskop Johan Tyrberg är märkbart glad där han står med en röd sax i sin hand.  

-Det känns fantastiskt bra att ateljén är klar för bruk. Det kommer att bli till stor nytta för församlingarna. Det är många goda krafter som har samverkat och slutresultatet är imponerande.  

Hoppas på kö från församlingarna 

-Ateljén är ett fantastiskt hus som ger en fin möjlighet för framtiden. Vi behöver jobba hållbart och vårda textilerna väl. Det handlar om att ta vara på det som är gammalt, ge den omvårdnad som behövs och lämna avtryck från vår tid så att det gamla kan leva vidare. Det är också ett sätt att förmedla kyrkans enorma kunskap om textilvård. Jag hoppas att det kommer att vara en kö av församlingar som vill ha hjälp, poängterar Lena Sjöstrand.  

Nytt kapitel för textilkonservator Cajsa Hallgren

Nu påbörjas ett nytt kapitel för Cajsa Hallgren, textilkonservator i domkyrkans tjänst sedan fem år. Hon får de bästa av förutsättningar att vårda textilier i ett för henne skräddarsytt hus. Hon har suttit med på byggmöten och varit involverad i hela processen, från färgval och ytskikt. Cajsa flyttar från ateljén på sjunde våningen i domkyrkans södra torn, där det är trångt och svårtillgängligt, till markplan och ett lättillgängligt läge inte många meter från katedralen.   

Cajsa Hallgren började sin bana med studier i arkeologi men skolade om sig till konservator.  

-Som arkeolog grävde jag i regn, rusk och lera. En konservator tog emot föremålen som jag hittat. Jag insåg att jag hellre ville jobba i den rollen.  

Efter en tid som konservator inom museisektorn sökte sig Cajsa till den kyrkliga sfären, något som hon inte ångrat: 

-Det ger mig mycket att jag kan jobba länge med textilierna, jag har också friare händer och det är robustare än konservering på ett museum.   

Kärleksfull omvårdnad och finurlig inredning  

Efter att biskopen klippt bandet välkomnade domkyrkokaplan Lena Sjöstrand de inbjudna in i huset. En grundlig visning av det nyrenoverade korsvirkeshuset följde.  

Det doftar nytt när man stiger in. Det känns som om varje millimeter har fått kärleksfull omvårdnad. Golvet är vackert att beskåda och samtidigt oömt. Det är gjort av kuber av oljat granvirke, varje kub har ett unikt mönster av åldersringar. Ytorna i den lilla byggnaden har utnyttjats väl. Inredningen är finurlig, med många smarta funktioner och förvaringsmöjligheter. Ett stort antal tygrullar ska rymmas. På bottenplanet är det plats för två rejäla beredningsbord.   

Korsvirkeshus från 1800-tal väckt från törnrosasömn 

35 kunniga hantverkare från olika skrån har omsorgsfullt lyft 1800-tals- byggnaden ur sin törnrosasömn. Från jordgolv och ”råttbo” till ett funktionellt och vackert ytter- och innandöme.   

-Vi som gjort detta är malliga. Arbetet har varit annorlunda och utmanande, men det är samtidigt roligt och givande att ge sig i kast med ett hus med så mycket själ, slår byggentreprenören Joakim Olsson fast.  

Lars Blasberg är denna dag en nöjd arkitekt.  

-Det gamla korsvirket är det som bär upp. Huset är ju gammalt, i en liten skala och det har krävt stor noggrannhet. Jag har varit närvarande i alla detaljer och adderat hantverkskompetens som timmermän. Det har varit ett helt unikt projekt och det är gott att ha fört det i hamn.  

Text: Maria Lundström