När filmmusiken till ”Interstellar” svävade under katedralens valv, än pampigt från orgelläktaren, än dovt från kryptan, gavs utrymme för att smälta några av de existentiella utmaningarna. Som att hela solsystemet rusar fram i oerhörd hastighet genom rymden. Och att tid och rum inte är två olika saker utan snarare ett slags tidrum. Känns det skrämmande? Trösterikt? Svårt?
Rymdfobi och tröst
Maria Küchen berättade i sin del av föreläsningen att hon under tiden hon skrev sin senaste bok, om den första rymdfärden, stött på personer som faktiskt led av rymdfobi. Som fylldes av panik och ångest vid tanken på människans ensamma utsatthet i universum. Själv har hon alltid funnit en tröst i att våra egna små vardagsproblem blir futtiga i jämförelse med kosmos ändlösa väldighet. Vi är bara små gnistor i evigheten.
- Och om en miljard år, påpekade Bengt Gustafsson, har solen expanderat och bränt upp allt liv på jorden.
Skapelsen värd att bevara
Samtidigt, underströk bägge föreläsarna, är allt i skapelsen fullständigt hänförande. Ett grässtrå, en snäcka, minsta nervcell och amöba - livet är unikt, skört och vackert. Skapelsen är värd att värna, vårda och lämna över till nästa generation. Och kommande generationer ligger inte bakom oss, de finns runt omkring oss, de bär oss, påpekade Maria Küchen.
I katedralens tid, rum, ljud och ljus, denna kväll, var det knappast någon som oppnerade sig.
