Lyssna

Nyhet / Publicerad 11 januari 2024 / Ändrad 22 januari 2024

Kallelsen kom inte som neonskrift på väggen – snarare som en stilla soluppgång

Söndagen den 21 januari 2024 vigdes 39-åriga Julia Åberg till präst i Lunds domkyrka. Vägen till prästvigningen gick via journalistyrket och en längtan efter att få dela sin tro med andra. Kärleken till jorden, och Jorden, går som en röd tråd i Julias liv. Som präst vill hon medverka till att vi på allvar tar det ansvar som ligger i att vara Guds avbilder – och räddar vår planet.

Söndagen den 21 januari vigs Julia Åberg till präst i Lunds domkyrka. Då växlar hon från att vara den granskande journalisten till att företräda en yrkesgrupp som ska tåla att granskas. Många har åsikter om vad Svenska kyrkan gör och borde göra, och borde sluta med att göra. Julia gläds över de många åsikterna och diskussionerna.
– Det vore mycket värre om ingen brydde sig! Visst står vi inför många utmaningar och den största ligger i att inte dras med i tillfälliga trender utan fortsätta vara kyrka och samtidigt vara aktuell och relevant. Vi vet att kyrkan inte är en dagslända!

Julia Åberg växte upp i Byarum utanför Vaggeryd i det småländska bibelbältet. Kyrkorna genomsyrade hela samhället på ett naturligt sätt och antingen tillhörde man, som det sades, ”de svenskkyrkliga eller de religiösa”, berättar Julia. 
– Jag tillhörde de svenskkyrkliga och deltog bland annat i barnkör och konfirmationsundervisning. När jag som 19-åring flyttade till Malmö fortsatte jag att fira gudstjänst men ville hålla mig ifrån så kallad organiserad religion. När jag väl förstod att jag var på väg mot prästyrket så avlövades vägen bakom mig och jag förstod att jag varit på väg hela tiden. Under studietiden och åren som journalist levde jag som privatkristen som så många andra gör i Sverige.

Ingen blev förvånad
Julia kom till en punkt när det inte längre var nog för henne att fira gudstjänst och läsa evangeliet i ensamhet. Det blev ohållbart att leva som isolerat kristen och längtan efter att få leva i ett sammanhang tog över. 
– Jag knackade bokstavligen på dörren i en församling och frågade om jag fick vara med. Det fick jag såklart. Men det är svårt för många församlingar att hitta ett naturligt rum för en 30-åring. Det är något vi behöver fundera över.

När prästkallelsen kom på allvar var det inte som en skrikig neonskrift på väggen. Snarare som en stilla soluppgång. När Julia berättade om den för familj och vänner var det ingen som blev förvånad. 
– Jag trodde att jag levt som kristen i det dolda men för andra var min tro tydlig. Några hade frågat om jag inte skulle bli präst men jag hade inte tagit frågan på allvar, jag var ju journalist. Jag provade mina prästskjortor häromdagen och det kändes jättekonstigt. Med skjortan följer ju förväntningar och jag blir tydligare i rollen som företrädare för Svenska kyrkan. Jag hoppas att jag snart ska känna att jag ”fyller ut skjortan” tillräckligt mycket.

Framtiden börjar i Hässlehom
Dagen efter prästvigningen börjar Julia Åberg sitt arbete som präst i Hässleholms församling. De senaste fem åren har präglats av att plugga och klara tentor, nå resultat och bli bedömd.
– Det känns befriande att inte längre behöva fokusera på mig själv. Nu ska jag få finnas till för andra, jag ska få vandra med på andras väg i evangeliet. Jag vill leda högmässor, predika, hålla i bordssamtal – allt!

På frågan om vilken superpower Julia går in i prästyrket med svarar hon blixtsnabbt:
– Åldern! Jag hade inte varit en lika bra präst när jag var 25 år. Jag behövde de här åren till att brottas med mig själv och skaffa mig erfarenheter i möten med andra. Sen är jag rätt bra på VVS också! Jag grejar gärna med rören hemma hos kompisar, ju grötigare desto bättre, skrattar Julia.

Fritiden fylls av odling. Julia är självförsörjande gällande grönsaker under sommarhalvåret och potatis har hon för hela året. Det finns bondesläkt i blodet och somrarna tillbringas i ett soldattorp där Julia tagit fram de gamla överväxta odlingsbäddarna. 
– Kärleken till odlingen är en konsekvens av att jag är väldigt intresserad av ekoteologi. Vi människor är en del av skapelsens samfällighet och ska leva i skapelsen snarare än att härska över den. Visst har vi en särställning som ”skapade till Guds avbild” och i det tolkar jag in ett särskilt ansvar. Vi ska akta oss för att få hybris, vi är inte Gud, men vi ska lyssna efter vad Gud vill att vi ska göra. Jag vill att vi omtolkar förvaltarskapet. Frågan om Jordens välmående överskuggar alla andra frågor. Det handlar om förutsättningarna för vår överlevnad!

Jag hoppas att jag snart ska känna att jag ”fyller ut skjortan” tillräckligt mycket.

Julia Åberg