Han kallar henne ”Bittan”. Kusinen som studerade, blev konstnär och ställde ut på flera gallerier. Som fick titeln bildkonstnär, tecknare och skulptör. Sedan några år är hennes verk, som sannolikt föreställer de första prästvigningarna i Sverige år 1960, i Bo Ahlbergs ägo. I ”Kvinnopräster” tågar de vitklädda kvinnorna till prästvigningen, surt beskådade av en grupp svartrockar. Verket är sannolikt en sammanslagning av de tre första vigningarna 1960: Den 10 april Elisabeth Djurle i Stockholms Storkyrka av biskop Helge Ljungberg, Ingrid Persson i Härnösands domkyrka av biskop Ruben Josefson och Margit Sahlin på S:t Katharinastiftelsen i Stokholm av ärkebiskop Gunnar Hultgren.
Bo Ahlberg visar stolt upp verket och även om han inte riktigt hunnit fästa sig vid den, så tycker han att den är rolig. Figurerna är direkta, uttrycksfulla, komiska. Det är lätt att tycka om och man blir glad av dem. Man drar liksom obönhörligen på munnen vid mötet med gipsfigurerna.
Krävs humor
– Hon har lyckats fånga karaktärerna. Bittan hade en underbar humor. Det syns att hon har haft roligt när hon gjorde dem, säger Bo Ahlberg.
Halland nyheter skrev om hennes utställning på Galleri Flamingo vintern 1978 att ”Utan sinne för humor kan man ej uppfatta dessa konstverk rätt”.
Nu står figurerna på ett bord i hörnet av vardagsrummet hemma i lägenheten. Ömtåliga och sköra.
Bittan hade en underbar humor. Det syns att hon har haft roligt när hon gjorde dem.
Bo Ahlberg
– Hemtjänsten har alltid varit försiktiga när de dammat runt den och min sonsons flickvän som är konsthantverkare har restaurerat den, förklarar Bo.
– Den danske prästen, som går sist i följet, till exempel. Han saknade ben när jag fick den som gåva.
Får plats på stiftskansliet
Det kyrkliga motivet är knappast någon slump. Bos farfar var kontraktsprost och fadern kyrkoherde i Falkenberg. Bo själv växte upp i Falkenbergs prästgård och arbetade under sitt yrkesliv som gymnasielärare i Klippan.
Nu gör sjukdom att Bo vill skänka konstverket vidare.
– Jag vill gärna att folk ska kunna ta del av och se det, förklarar han. Det är en kul grupp och det vore synd om den försvann för att jag är skröplig.
Konstverket kommer nu att placeras på stiftskansliet i Lund, vilket gläder Bo mycket.
Han plockar fram tidningsurklipp och kopior på utställningsbroschyrer från några av Birgittas många utställningar. Och även om han tycker mycket om sin gipsgrupp så vill han att minnet av kusinen ska leva vidare. Hur var hon?
– Hon var rolig, vilken härligt människa hon var! säger Bo och bjuder på fläderdryck från Kiviks musteri och bitar av mörk choklad.
Birgitta Ahlberg-Lindkvist arbetade också som illustratör åt veckotidningar, minns han. En del av bilderna har han sparat och visar upp.
Stort samhällsengagemang
Hon ställde ut både i Stockholm och på Galleri Flamingo i Falkenberg, berättar Bo.
Genom figurerna uttryckte Birgitta Ahlberg Lindkvist vad hon tyckte och tänkte. Hennes samhällsengagemang var stort. En titel i hennes utställningskatalog var ”Dubbelarbetare”, föreställande en mamma intrasslad i telefonsladdar och barnungar. Ytterligare en figur fick namnet ”We shall overcome” och gestaltade de amerikanska rasproblemen. Figuren ”Främlingshat” inspirerades av assyriernas situation i Södertälje. Även u-länder och världseländet fångade Birgitta och i hennes dödsannons stod det ”Tänk på Amnesty”.
– Jag tror säkert att Birgitta var engagerad i detta med kvinnliga präster, säger Bo.
Att Birgittas konst berör märks. I en minnestext efter hennes död 1985 skriver ”KAMRATERNA och styrelsen för De Ungas Salong” följande: ”Det är ju så att när en särpräglad personlighet går bort lämnar den ett märkligt tomrum efter sig. Så känner vi det, hennes vänner och beundrare av hennes konst. Och vi är många. ”Bittan” var något för sig. Hon såg på människorna och på sin samtid med oförvillad men road blick. Hon gick rakt på skröpligheterna och ut från hennes skulpturateljé vandrade en rad sällsamma figurer som ohämmat talade om vad hon tyckte och tänkte. Vi saknar henne i vår krets men vi minns henne med ett mycket, mycket roat leende.”
Vet du mer om konstverket och den första vigningen av kvinnor i Svenska kyrkan? Kontakta anna-karin.olsson@svenskakyrkan.se.
Anna-Karin Olsson
anna-karin.olsson@svenskakyrkan.se