Varje år på påsknatten färdas jag tillbaka i tid och rum till New Washington i Filippinerna. Det var där jag hade förmånen att få bo och arbeta några år under 90-talet. Mycket av det jag fick uppleva de här åren har präglat mig för livet och inte minst då firandet av påsknatten som finns djupt bevarat i mitt hjärta.
Flera timmar under påsknatten vakar man i kyrkan och det hela börjar med den stora elden utanför. Om jag blundar nu ser jag elden och alla brinnande ljus framför mig. Det är nästan skrämmande med denna jätteeld vid kyrkbyggnadens vägg. Men det är på denna eld som vi så småningom tänder påskljuset och i procession för det in i kyrkan. Andra ljus tänds på påskljuset och så lyser snart hela kyrkan upp av hundratals levnade ljusflammor.
Vad elden symboliserar är inte självklart, men i Filippinerna fick jag förklaringen att elden var en bild för dödsriket som Jesus nedsteg till som den apostoliska trosbekännelsen säger.
Just den bilden har blivit så stark för mig i år. Vi lever i en tid som på många sätt är en dödsrikets tid. Krigets närhet i Ukraina, gängkriminalitens dödande och det allmänna osäkra läget känns som aningar om dödsriket. Något som kan upplevas inte bara av den som är drabbad av allvarlig sjukdom eller liknanade, utan av oss alla.
Ja, vår tid är på många sätt en dödsrikets tid och det är i denna tid som vi än en gång firar påsk. Det är i denna tid som man tänder påsknatten eld. Påskeldens evangelium är att inte ens i dödsriket är man ensam, utan också där är han och övervinner döden!
Det var därifrån han gick från död till liv, till ett liv i överflöd. Påskljuset tänds på den ”skrämmande elden” och så förs ljuset vidare till alla ljus som gör den mörka natten till ett enda överflödande ljus. Amen!
- Per Kristiansson, stiftsadjunkt