Ytterst angeläget men också mycket utmanande - frågorna om suicid engagerar
När Domkyrkoforums sal tömts på de 85 diakoner, präster, församlingspedagoger och andra medarbetare som deltagit, får vi en pratstund.
Först, din bok ”Ett liv värt att leva - varför självmord blev människans följeslagare” vann Augustpriset som årets fackbok i veckan. Hur känns det?
-Det är omtumlande. Jag hoppas att folk ska ta till sig boken. Den stämpel och uppmärksamhet som priset ger gör det nog lättare att läsa den.
Hur kom det sig att du valde det alltjämt tabubelagda temat självmord för boken?
-Det är ett ämne som rymmer så många konflikter och som man sällan närmar sig rakt på. Man väjer snarast för den här angelägna och tyvärr aktuella frågan, därför är den extra viktig att belysa. Det är plågsamt att inte vilja leva. Människor som är suicidala har en stor påverkan på sin omgivning. Deras mående drabbar anhöriga i hög grad.
Vad tror du det beror på att diagnoserna ökar så mycket?
-Den psykiatriska diagnosen har fått en central plats och spelar stor roll för identitet och mening i vår samtid. Kraven samhället ställer på hur man ska fungera har överlag ökat både på unga och vuxna. Särskilt diagnoserna autism och utmattningssyndrom har ökat kraftigt i användning.
Hur ser du på kyrkans roll när det gäller att motverka psykisk ohälsa?
-Kyrkan spelar roll för de som har en religiös övertygelse men också för de utan tro eftersom man erbjuder en öppen mötesplats. Gemenskap är betydelsefull. Kyrkan arbetar aktivt med diakoni och ibland är sjukvården inte den plats där man får den typen av hjälp. Du kan gå till kyrkan utan att du behöver vara medlem. Det är inte som en klubb eller förening som du måste tillhöra för att ta del av.
