Jesus visar på barnen som förebilder för oss alla. Vid ett tillfälle när Jesus och många vuxna var samlade kom mammor och pappor till honom för att barnen skulle bli välsignade. Lärjungarna tyckte att barnen störde de vuxna som hade viktiga saker att tala om. De sa helt enkelt till barnen att försvinna. Jesus blir mycket arg. Så behandlar man inte barn, inte ens om de talar i munnen på varandra, sparkar boll, hoppar rep eller stojar på annat sätt.
Jesus ser barnen, ser deras livsglädje. Han ser deras behov av kärlek, omsorg och skydd. Jesus ger barnen sin välsignelse och han bekräftar dem som egna individer. I en tid då barnen inte hade speciellt hög status säger Jesus: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de” (Mark 10:14). Barnen är inte bara viktiga i Guds rike utan de är förebilder för oss alla i vår relation till Jesus. Det är utmanande för vi är vana vid att vi vuxna ska vara förebilder för barnen. Vi ska vara förebilder för barnen, men, och det är viktigt, barnen är också våra förebilder inte minst när det gäller tillit och hängivenhet.
Barn som förebilder
Vid ett annat tillfälle är Jesus ännu tydligare om att barnen har en särställning i kristen tro. De vuxnas samtal handlade om vem som är störst och om vad det är att vara störst. Då ropar Jesus på ett litet barn och ställer det framför sig så att alla kan se barnet innan han säger:
”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig” (Matt 18:3–5).
Barnen som förebild. Barnens intuitiva förmåga till tillit, trygghet och kärlek. Storhet handlar om villigheten att bli liten och inte ha kontroll över allt. Utmanande för den vuxne att Jesus identifiera sig med den som i världens hierarki inte har något att komma med. Att bli störst handlar om att ta emot, alltså värna barnets människovärde, integritet, personlighet och att göra det för att Gud vill det. När Jesus säger i ”mitt namn” kan det översättas och förstås som ”i tro på Jesus” eller ”för Jesus skull” eller helt enkelt ”för att Gud vill det”, för hans skull.
Barnets bästa
Jesus varnar oss väldigt tydligt för att förleda, lura och förgripa oss på ett barn oavsett om det sker fysiskt eller psykiskt. ”Den som förleder”, säger han, ”en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup” (Matt 18:6). Med andra ord. Ett sådant brott är så allvarligt att Jesus likställer det med att man dödar någon och i någon mening har dödat sig själv. Frågan som då uppkommer är om det finns förlåtelse för ett sådant brott. Ärligt talat vet vi inte till hundra procent, men vi får tro att Jesus kärleksfulla förlåtelse och upprättelse erbjuds såväl offer som förövare.
”I kristen tro intar barnen en särställning och de behöver därför särskilt uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet.” (Kyrkoordningen). För att säkerställa att barns ställning och rättigheter ska beslut som tas i kyrkans beslutande organ beakta barnperspektivet genom att en barnkonsekvensanalys görs. Det är en utmaning för varje församling att sätta barnen i främsta rummet. ”Församlingen skall vara en miljö där barnet känner sig älskat och bekräftat. Församlingen behöver därför ge tid och utrymme för möten, förtroliga samtal och glad samvaro, samt ständigt fundera över om det man gör är för barnets bästa.” (I dialog med barn – grund för Svenska kyrkans arbete bland barn 0-14 år).
Vuxnas ansvar
En gemenskap med alla åldrar som beaktar ett barnperspektiv präglas av kärlek och respekt, vilket bland annat innebär att vi vuxna behöver lyssna på barnen, försöka förstå deras behov och önskningar. Vi behöver vara lyhörda för barnens behov och önskningar och respektera barnens integritet såväl till kropp, själ och ande. En människas integritet handlar om att själv få känna och bestämma över sin kropp, sina tankar och sin religiösa tro. Det gäller även barn. Samtidigt som barn behöver de vuxnas stöd för att växa och mogna, för att kunna bli trygga i sina val, i sin kroppsuppfattning, för att bli trygga och mogna personer.
Vi vuxna har ett stort ansvar att stödja och vägleda på ett omsorgsfullt sätt så att vi inte kränker barnen. En mogen vuxen som känner sig själv och är trygg i sig själv vet och känner intuitivt vad som är sunt, gott och riktigt. Vi behöver påminna oss om att barn också är människor även om de inte alltid tänker och känner som vuxna. Barnen är på många sätt utsatta, svaga och försvarslösa när vuxna i första hand bara tänker på sig själva. Kyrkans uppgift är alltid att vara en röst för den svagaste parten, som i många fall är barnen.
Alla oavsett ålder är skapade till Guds avbild, till att vara goda, kärleksfulla och omtänksamma individer. Som människor oavsett ålder har vi fått ansvar och förtroende att var Guds förvaltare av skapelsen, att sträva efter det sinnelag som fanns hos Kristus Jesus, vilket enligt Filipperbrevet bland annat handlar om: ”att leva i kärlek … fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras” (Fil 2:1–5). För Jesus är barnens sinnelag något positivt. Jesus sade: ” Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn” (Matt 11:25).
/Jan-Olof Aggedal, stiftsadjunkt för teologisk analys