När jag inför söndagen läste dessa Jesu ord om att inte döma började jag fundera över innebörden av bjälken och flisan. Jag ställde mig frågan: varför har jag en bjälke i mitt öga medan min broder ”bara” har en flisa i sitt? Varför har vi inte båda en bjälke eller en flisa?
Kanske, tänkte jag, är det så att vem av oss som har en bjälke och vem av oss som har en flisa i ögat inte är en sanning som kan avgöras på ett objektivt sätt. Att det alltså inte är så att vissa har flisor och andra har bjälkar i sitt öga. Kanske har vi alla både en bjälke och en flisa.
Om vi tänker oss att utifrån subjektet, jaget, vår egen person, har vi alla bjälkar. Och jag tror att våra bjälkar är allt det som står i vägen för oss, det som försvårar, det som stänger oss inne. Det kan vara vårt ego, vårt övermod, vår själviskhet. Bjälken kan också vara vår egen situation, vår inre kamp, vår ständiga strävan framåt. Flisan du ser i din broders öga är då enbart ett fragment av den bjälke han också bär inom sig, det är de brister du ser hos honom, den lilla del av bjälken som sticker ut. Du kan inte uppfatta bjälken i din broders öga, så långt in når du inte. Men Gud, som känner dig bättre än vad du själv gör, ser bjälken i var och en av oss.
På andra ställen i Bibeln kan vi läsa att ögat är kroppens lampa. Om någonting står i lampans väg kan ljuset inte lysa fullt ut. Detta ljus skulle vi också kunna kalla för självinsikt. Bjälken som blockerar ljuset, som begränsar ljusets flöde, skapar ett mörker. Mörkret, tänker jag, är avsaknad av självinsikt. Jesus säger att vi inte kan se klart så länge vi har bjälken i vårt öga, vi kan inte se in i oss själva. Denna bjälke i vårt öga förmörkar och skymmer vår sikt, vår insikt, vår självinsikt.
Jag tror att Jesus vill säga oss att vi inte ska bry oss så mycket om andra människors flisor, flisorna vi ser hos dem är ju bjälkar för dem själva. Det är deras kamp och strävan, inte vår. Det är upp till var och en av oss att ta hand om vår egen bjälke. Vi ska gå inåt mot oss själva, till vårt innersta. I episteltexten kunde vi läsa ”Var och en skall pröva sina handlingar och söka skäl till stolthet enbart hos sig själv och inte hos andra. Det är inte min sak vad Gud har för plan för andra människor. Vi måste se till vår egen bättring och omvändelse först, innan vi vänder vår blick utåt.
Vi är alla ofullkomliga, det ligger som en naturlig del i det att vara människa, Gud vet det redan men vi behöver också inse detta. Att vara ofullkomlig betyder inte att vi ska vara passiva, att vi inte ska anstränga oss. Vi bör hela tiden sträva mot det fullkomliga även om vi på förhand vet att vi aldrig kan nå ända fram. Att sträva är en del av det kristna livet, en del av vår växt och mognad.
Gud förlåter, älskar och skänker oss nåd trots att vi är ofullkomliga men Gud förväntar sig också att människorna ska förlåta och älska varandra. Gud utgjuter sin kärlek över världen och över människorna. Denna kärlek är svindlande enorm och hisnande obegränsad. Och vi, som mottagare av Guds utgivande kärlek, vi får låta denna nåderika kärlek genomströmma oss. Vi får öppna oss för den, och ge den en boning i oss, för att sedan ge den vidare till våra medmänniskor. Gud som skapare av allt älskar sin skapelse.
Gud låter sitt ljus, sin kärlek lysa över var och en av oss, vi är alla en del av helheten, vi är alla Guds barn. När nu Gud med sin obegränsade kärlek älskar alla människor trots allas vår ofullkomlighet vem är då vi att se flisan i vår broders öga. Gud älskar oss trots våra bjälkar men vi kan inte bortse från en flisa. Med vår trångsynthet och vår brist på självinsikt dömer vi våra medmänniskor och anser dem vara ovärdiga vår kärlek och respekt. Vi gör oss till domare över vad som är rätt och vad som är fel, vad som är bra och vad som är dåligt, vem som är ond och vem som är god. Vi gör oss själva till Gud, vi tar Guds plats. Bjälken i vårt eget öga gör vår blick oklar och vår syn svag, bjälken skymmer ljuset och får oss att utan självinsikt famla i blindo.
Så mycket älskade Gud världen att han gav den sin ende son. Jesus Kristus kom till oss alla, inte till några få utvalda, utan till oss alla, för oss alla. Han visade oss vägen bort från trångsynthet, bort från fördomar. Fördomar, domar på förhand. Allt det okända, det vi inte känner till, det vi inte vet, det främmande, det som inte följer normen, det som inte är vårt eget liv. Jesus följde inte normen, han gick emot den. Han ville bort från mallar, kategorier och fördomar och nå fram till individen. Han såg någonting i de människor andra föraktade. Om vi som kristna säger att vi vill leva i Jesu efterföljd finns det bara en att fästa blicken på, Jesus själv.
Vi behöver därför komma till insikt om allas vår ofullkomlighet. Istället för att se flisan i vår broders öga, behöver vi vända våra blickar inåt mot vår egen bjälke och söka vårt eget ljus. Stiga fram i nådens ljus och låta det lysa genom oss, känna värmen av Guds oändliga kärlek och sedan dela denna värme med vår nästa.
Linda Isberg/Präst
Luk 6:36-42
Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.
Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Han gav dem också en liknelse: Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.
Gal 6:1-7
Bröder, om någon ändå skulle ertappas med en överträdelse skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad. Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Den som menar sig vara något, fast han ingenting är, bedrar sig själv. Var och en skall pröva sina handlingar och söka skäl till stolthet enbart hos sig själv och inte hos andra. Var och en måste bära sin egen börda. Men den som blir vägledd i ordet skall ha samma del som sin vägledare i allt som är gott. Låt inte bedra er, Gud lurar man inte: vad man sår får man också skörda.