Text: Joh 14:1-14
Vem av oss vill inte leva, istället för bara överleva.
Vägen till livet – dagens tema – handlar om relation, mening och mål. Den frågan kan bränna till i varenda en av oss.
Av väldigt olika skäl. Av ensamhet, av stumhet, av utanförskap, av förvirring, av meningslöshet, av trötthet och av längtan.
Varför går vi i kyrkan egentligen? Det är ju inte för att vi ska lära oss vissa saker – för då borde åtminstone vissa av oss vara fullärda vid det här laget.
Vi upprepar ju samma böner och texter gång efter gång, i generation efter generation. Det är långt från en presskonferens med exklusiva nyheter.
Det är inte heller ett moraliskt program som vi kan gå igenom och komma ut på andra sidan fullständigt goda.
Nej, inget av detta duger som svar.
I varje gudstjänst talar vi om Gud och varför blir vi aldrig färdiga med det? Har vi inte sagt allt vi vet om Gud?
Men det är inte därför vi går i kyrkan. Det som gör kyrkan till det den är – är att när vi talar om Gud så talar Gud till oss.
Om du och jag sitter och talar om en död person som vi båda kände så minns vi henne/honom. Den människan är föremål för vårt samtal, men den döda talar inte till oss. Talar du och jag om en levande person som inte är närvarande så blir hon/han föremål för vårt samtal men den personen talar inte till oss.
Men det förunderliga med kyrkan är att medan vi talar om Gud kan Gud tala till oss. Gud är närvarande. Den Heliga Anden kan beröra oss. Kyrkan är relation – Gud lever i relation till dig och mig och vi kan få leva i relation till Gud.
Det är relation, tillitens växt som Jesus bjuder in oss till när han säger: Jag är vägen, sanningen och livet.
En relation full av dynamik där det kan hända mycket med både dig och mig.
Att leva tillsammans med Kristus är en utmaning och en möjlighet till växt. Det är ingen instruktion med steg 1, steg 2 steg 3.., som Jesus ger oss, utan rörelse och dynamik – där du och jag behöver vara delaktiga. Vi är inte marionetter som Gud flyttar hit och dit utan du och jag får gå vägen, du och jag får vara skapande, behöver vara det. Alla våra sinnen behövs för att lära känna Gud och för att leva i relation, i tro på Jesus Kristus. Därför har vi nattvarden och dopet, därför talar Gud till oss både genom ordet och genom andra människor. Gud kan drabba oss precis som förälskelsen.
Men vad är det då som händer med Tomas och Filippos? Tomas tvivlar och tycks ha tappat riktningen. Trots att han har varit tillsammans med Jesus så länge. Vad är det för mörkt hål han drabbas av? Världen förlorar all sin färg och han vet inte riktningen. Vem av oss kan inte känna igen sig i Tomas tvivel och förvirring, hans osäkerhet? Jesus svarar honom: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen enkel instruktion för Tomas, utan gå Tomas, gå i tro även om tvivlet finns där. Du har mig inom dig, lita till min röst. Sök dig fram på vägen.
Filippos vill ha säkra svar och ha kontroll. Det får han inte, men Jesus talar med honom.
Jesus stannar kvar i hans osäkerhet och vilsenhet.
Det kan finnas perioder av ”väntan” i våra liv, av dödvatten – när vi inte tycker något sker och vi undrar varför. Ylva Eggehorn skriver om detta i ”Språk för en vuxen tro” – om att växten har sina mörka perioder. Ett vetekorn måste i jorden och dö, växten måste vara osynlig ett tag för att det ö h t ska bli någon grodd.
I en församling får vi bära varandra, så i gudstjänsten finns en möjlighet att få vila i den gemensamma bönen, sången – när jag inte orkar/kan.
Vi vandrar med Kristus och då är inte det viktiga hur långt vi har kommit, utan att vi är på väg, bara det är att ha kommit ett gott stycke. Så låt oss vila i denna insikt.
Jag upprepar orden från Bettleheim, som jag har citerat många gånger och som handlar om vår växt som människor:
” Människan förändrar sig inte när hon försöker att bli vad hon inte är, utan först när hon blir vad hon är”.
Jesus går med oss, där vi är och säger: Jag är med er alla dagar till tidens slut. Här och nu, inte då och sen.
Ibland behöver vi får dem orden upprepade för oss själva, gång efter gång. Precis som Tomas och Filippos.
Tomas och Filippos är tröga att tro och söker försäkringar som inte finns i en levande relation, de är vilsna och tvivlande. Och ändå är det så att de båda blir ledare och får ett stort förtroende. Kyrkan i Indien kallas för Tomaskyrkan och enligt kyrkohistorien ska Tomas ha tagit sig ända till Indien för att berätta om Jesus, sprida evangelium.
Så nog växer Tomas – han ser meningen, känner riktningen.
De av oss som har varit med om att livet gått i stycken, känner igen frågan om vad som är sant. Vad är på riktigt egentligen?
Det är en smärtsam fråga som kan få livet att gunga.
Vad innebär Jesu svar då? Orden – Jag är vägen, sanningen och livet. Han som grät vid Lasarus grav, som gav den krokryggiga kvinnan kraft att resa sig, som körde ut försäljarna ur templet, som själv ropade i Getsemanes mörker till Gud – det är den Jesus som säger: Jag är vägen, sanningen och livet.
Jesus delar mörkret med dem av oss som är där, Jesus delar glädjen med dem av oss som upplever den, Jesus delar brödet med oss alla för att vi ska få leva och vara levande.
Jesu ord innebär att han vill leva i relation till oss. Att sanningen inte är ett enkelt ord utan något levande, att vägen är en rörelse och livet är delande av allt som är. Jesus lever tillsammans med dig och mig.
Det finns en aning av målet i vår evangelietext idag. Här finns samma generositet som vid bröllopet i Kanan. Det finns många rum, det finns plats för dig och mig, för många fler än du och jag någonsin kan ana. Det målet finns här samtidigt i nuet och vi smakar vår framtid i nattvarden – som spränger tidens och rummets gränser. Vi delar bröd med hela världen, vi delar Kristi närvaro med alla genom tiderna.
Vi får en uppmaning och det är att be och med bönen följer löften. Löften om kraft. Kanske Paulus ord kan hjälpa oss här: Jag ger inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag.
Vi får inte alltid det svar vi önskar, inte ens om det gäller någon annan än vi själva. Det är smärtsamt och ibland svårt.
Och ändå vill jag uppmana både mig själv och alla som läser att be. Bönen är en väg till glädje och mening, inte genom att förneka det som gör ont.
Ropa till Gud om du behöver, klaga och var arg om du behöver – inget är främmande för Gud i Jesus Kristus.
Bön är aldrig förställning, utan alltid ärlighet och i ärligheten finns Guds möjlighet att ge oss liv, att beröra dig och mig.
I uppmärksamhet och bön kommer Guds kärlek till oss och den kan vi dela med varandra.
Gud vill att du och jag ska leva, inte bara överleva. / Lotta Miller präst