Kyndelsmässodagen 2023

Uppenbarelsens ljus

Tiden är inne! Sjung och agera!

Tiden är verkligen inne för att bära fram barnet i centrum av våra liv och vårt samhälle. Tiden är verkligen inne för att se äldre människors betydelse i vårt samhälle. Tiden är verkligen inne för att se människan, välsigna henne och handla därefter.

Vi behöver göra som Hanna och Symeon ta barnen i famnen och välsigna dem. Det är inte deras eget barnbarn och det står inget om att de hade några barn någon av dem. Så det är ingen biologisk fråga. Det handlar inte om släktskap.

Ta barnen i famnen – kan vi alla göra. Sedan är kärlek från mor-far-föräldragenerationen så betydelsefull för alla barn och en relation ofta fri från måsten.

Ta barnen i famnen och avvisa dem inte! Vi kanske inte tar dem i famnen konkret, men i hjärtat, i vår hållning. Våra barn behöver förböner och uppmuntran, upprättelse och lugn, de behöver framtidstro, hopp och tillit och där kan vi alla bidra. Och vad är det vi håller på med i Norden? Vad gör vi i Sverige? Tror vi att bara vissa barn ska välsignas? Bara vissa barn är skapade till Guds avbild? Bara vissa barns liv är värda att skydda? Har bara vissa barn rätt till framtidstro?

Både du och jag hör hur fel det blir.  

Hanna och Symeon är förebilder i sitt sätt att leva, i sin hållning. De ber och lovsjunger, de håller sina hjärtan och sinnen öppna. Det är insidan som är viktigast och som bär dem. De lever nära Gud – öppna och fast rotade i Gud genom livet med allt vad det innehåller av både glädje och sorg. Hanna hade levt med mycket sorg i sitt liv, kanske Symeon också.

Och ändå så hoppas de och sjunger lovsång.

Hanna och Symeon hade väntat länge, de var båda gamla, men inte bittra, inte syniska, inte stängda – utan öppna. Och här tror jag finns en nyckel, att lovsången kan hjälpa oss att hålla fast hoppet, att förankringen i Gud kan hjälpa oss att förbli öppna. Inte för att täcka över sorgen utan för att hålla fast vid det goda, vid kärleken.

När slavarna kämpade mot förtrycket och för befrielse så sjöng de gospel, motståndet mot apartheid i Sydafrika innehöll också mycket sång, när medborgarna i forna DDR fällde förtryckarregimen så sjöng dem – visste ni det – att det till slut stod 300 000 människor i Leipzig och sjöng psalmer och polisen hade ingen strategi för att bemöta sången, och Berlinmuren föll.

Och nu behöver det sjungas för människans värde och värdighet. Prisa Gud vars kraft vi känner och erfar i mänsklig sårbarhet, vars kärlek upplevs i smärta och förlust.

Prisa Gud, för i Gud har hoppet inga gränser.

Vi prisar Gud och bjuder motstånd mot allt förtryck, mot krafter som vill skapa rädsla och hat istället för tillit och förtröstan. Vi prisar Gud och väljer kärlek och att omfatta alla.

Vi prisar Gud och vill leva i medkänsla och kommunikation, istället för hat, avvisande och hjärtlöshet.

Vi prisar Gud och visar därmed att vi tror att en annan värld är möjlig, att det är av nöden att vi arbetar för Guds rike här och nu.

Jag kan undra om vi ser Hanna och Symeon i vår tid och förstår deras värde?

Vad har jag som äldre människa för plats i vårt samhälle? Har vi en så teknisk och rationell syn på människan så det som inte handlar om teknik och ekonomiska vinster inte får plats? Så vi Tappar vi det som Hanna och Symeon erbjuder – en livhållning som bär genom hela livet? Lyssnar vi till dem?

Symeon är tuff när han säger till Maria: Detta barn ska bli till fall eller upprättelse för många i Israel…, ja genom din egen själ ska det gå ett svärd.

Det finns många föräldrar som delar Marias erfarenhet av att svärdet går genom själen, genom hjärtat när det blir svårt för barnen, när barnen far illa.

Det är allvar, ett allvar som inte bara gäller Maria eller alla föräldrar utan oss alla, verkligen alla.

Att kärlekens väg och kärlekens dom går på djupet och berör allt. Kärlekens dom över förtryck och hot, över kärlekslöshet och människoförakt, över rasism och snål nationalism, över asylrätter som stängs för människor utan papper, över berövad framtidstro p g a begränsade uppehållstillstånd eller förstörd skolgång. Det är på allvar och blottar vårt förakt för svaghet, som avslöjar vår girighet och vårt maktbegär.

Kärlekens väg som ger mening och skapar relationer, som ser nöden hos varandra och gör det vi kan.

Ett exempel på vår tids Hanna – GAPA – far- och mormödrar i Khayelitisha, en kåkstad i Kapstaden, som tar hand om sina barnbarn när deras barn dött i aids, som synliggör smärtan och behoven, som avslöjar bristen på rättvisa och mänskliga rättigheter och samtidigt bärs av sin tillit till Gud. De är som Hanna och Symeon.

Kan du och jag blir inspirerade av Symeon och Hanna, kanske kan vi bli GAPA-Sverige för unga och barn i vårt land – se på oss så i vårt integrations och flyktingarbete i församlingen eller i kommunen? Som pensionär kan du gå in i nya uppgifter, efter kraft och ork.

Jag vill också säga några ord om kärleken och smärtan. Maria kommer att få uppleva mycket smärta, svärdet genom själen när hon ser sitt eget barn plågas, torteras och hånas och dödas. Svärdet skär i henne. Den erfarenheten delar vi alla som håller någon kär, eller har gjort det – smärtan finns där när den man bär i hjärtat bli mobbad, skadad, dödad. Jag tänker på de föräldrar vars söner skjuts ihjäl på gatorna i Sverige.

Maria får inget skydd mot smärtan, som kärleken innebär däremot får hon i uppgift att älska och ta hand om ett barn.

Barnet väcker kärlek och därmed stora utmaningar och ett tydligt krav att ta vara på barnet, på varandra. Marias utmaning är också vår – att låta den andra människan och hens behov ha betydelse och engagera oss. Det finns ingen väg undan den nödvändiga smärtan som det innebär att älska och leva i relation till varandra. (Däremot våldsamma och förtryckande relationer, eller självdestruktivitet är vi inte kallade till – som ju gör ont och som vi ska göra allt för att stoppa och avsluta.)

Kyrkofäderna kallade det hälsosamma smärtan för compunctio cordis (stynget i hjärtat) – som gör oss vaksamma för medmänniskans smärta, den som väcker oss och gör oss beredda att handla.

Det är Guds son, Jesus Kristus som bärs fram i templet, ett sårbart litet spädbarn, och som just därför är vårt hopp och vår styrka.

Vi blir burna in i Guds famn antingen vi är små eller stora, unga eller gamla, flickor eller pojkar, kvinnor eller män eller transperson.

Jesus Kristus har compunctio cordis – stynget i hjärtat för oss var och en, där vi är och som det är.  

Jesus Kristus vill beröra dig och mig, att välsigna oss och handla genom oss. Vi bärs ända in i mitten där Hanna och Symeon sjunger lovsång och änglarna deltar. Tiden är inne!

Amen.

Lotta Miller, präst