Text: Joh 21:1-14
Vilka drömmar bär du på? Vad är det du hoppas på? Hur tänker du om framtiden? Finns den? Vågar du hoppas på den? Petrus och hans vänner brottas med de frågorna i söndagens evangelietext. Vilka drömmar är det som gömmer sig bakom ”fake news” (falska nyheter) eller är det bara cynism? Och jag kan undra vad det är som händer i unga människor som har gått in i nazistiska organisationer eller de som valde att åka iväg till IS för att kriga?
Val som vi blir alldeles förskräckta och skakade av. Har de några drömmar? Eller har de förlorat dem? Vad är det de hoppas på?
Johannes berättelse om mötet mellan lärjungarna och Jesus, sker efter Jesu uppståndelse. Men trots att Jesus har uppstått så verkar lärjungarna inte veta vad de ska göra, de går tillbaka till det de känner, de är tillbaka hemma, vid Tiberias sjö. De är fiskare, så de fiskar.
Men det blir ingen fångst, både drömmen om Jesus som judarnas konung och hoppet om en stor fångst går i stöpet. Deras arbete ger inget resultat, deras slit är utan belöning. Vad ska de göra?
Trötta efter fisket kommer de tomhänta till stranden och där står en okänd man och frågar om de har någon fisk.
En fråga som visar deras situation och de svarar ärligt – Nej, vi har ingen fisk, vi har ingenting. Det kan göra ont att svara ärligt hur det verkligen är, ibland försöker vi dölja det.
Den okände uppmanar lärjungarna att kasta ut igen på höger sida, att gå ut och fiska, att återta sitt arbete. Försök på nytt så får ni fisk!
Har ni tänkt på hur svårt det är att svara ärligt på en fråga om vi inte litar på den som frågar. Dvs de frågorna som handlar om hur det verkligen står till med oss, hur du och jag verkligen upplever och känner inför livet. (Inte frågor var E22:an ligger, även om den kan vara nog så svår att svara på just nu.) På frågan: Hur är det? - är det accepterat att vi svarar på helt olika nivåer, utan tillit blir det inget verkligt ärligt svar, utan en upplevelse av att den som ställer frågan är beredd att höra det verkliga svaret, svarar vi inte ärligt och öppet.
Det finns en värme i Jesu sätt att fråga – Mina barn, har ni ingen fisk? Uppenbarligen väcker Jesu närvaro lärjungarnas tillit så att de både svarar ärligt och ger sig ut igen. Hans fråga utmanar också deras tillit.
Jesus skickar ut dem på sjön, ut i vardagen för att försöka igen. Lärjungarna, inte heller vi tillåts att slå oss till ro, att ge upp eller att somna hungriga.
Jesus ställer livsfrågorna till dig och mig, till lärjungarna. Jesus ger inte några enkla svar, befriar inte lärjungarna eller oss från fiskafänget, från vardagen, utan skickar oss ut i den.
Och här tänker jag att det bränner till – IS står för auktoritära svar och en flykt från vardagen, från slitet där vi inte alltid får någon fångst, från vardagen där frågor om mänskliga rättigheter, arbete, demokrati och mening ständigt står på dagordningen. Till något som framställs som tydligt och klart, utan tvivel och utan brottningskamp med meningsfrågorna, men som sedan visar sig vara något horribelt, något ont.
Det är ju så det ofta är med de enkla svaren, de går inte att leva på/av.
Jesus säger till lärjungarna att kasta ut igen, att inte ge upp. Det är ingen skam att de inte har lyckats. Jesus frågar inte efter effektivitet eller prestanda, Jesus uppmanar oss att försöka igen, att inte ge upp. Jesus vet hur svårt det är att hålla fast vid sin intention, sin dröm – att slutföra arbetet när allt tycks misslyckat. Jesus uppmuntrar dem att börja om på hans uppmaning. Hans handling och uppmaning säger – ge inte upp, börja om igen. Ge er inte! Det är uppståndelsetro.
Jesus ger sina lärjungar mat, därför att efter arbetet behöver vi mat. Det är självklart också för Jesus.
Jesus vill ge oss näring för att vi ska orka, för att vi ska kunna fortsätta, för att vi inte ska ge upp utan tro och leva - näring i det levande ordets uppmuntran, näring i en liten bit bröd som rymmer hela Guds väsen.
Har ni tänkt på Petrus – senast han stod vid en eld i Johannes berättelse om Jesus död och uppståndelse så förråder han Jesus.
Han förråder tre gånger. Hans skam är som ett svart moln runt honom, han vill nog helst sjunka genom jorden.
Här är en ny eld som ger Petrus läkedom för hans fall, för hans svek som säkert gnager i honom. Han som förlorat allt han ville stå för – får upprättelse, blir medräknad, får en ny möjlighet och är betrodd igen. Den elden brinner också för dig och mig, för vår upprättelse och för att du och jag är medräknade.
Petrus är ofta spontan och häftig i sina uttryck och känslor. Här kastar han sig i vattnet när Johannes sagt till honom att det är Herren. Petrus hinner inte vänta, trots att det bara är några hundra meter, han måste få se Jesus, se sin Herre och vän som han svek.
Petrus vill bli läkt, få förlåtelse och möta Jesu blick. I det är Petrus ett föredöme för oss i sin vilja att gå till mötes, att lösa upp knuten som han själv åstadkommit.
Det är ingen dålig fångst de får – näten är överfulla och de får dra in näten i vattnet, de orkar inte dra upp dem i båten.
Fångsten är generös, överflödande – det är så Gud är i sin kärlek till oss.
Tänk om lärjungarna inte hade gjort som Jesus sa och kastat ut, vilken fångst de hade missat! Men de går i tillit till det Jesus säger, de försöker igen.
Ungdomarna som ger sig iväg till IS längtar efter mål och mening, och det tycker en del av dem att de får, tydligt och klart. Andra blir förskräckta när de ser vad som sker i Guds namn. Jag kan känna igen mig i ungdomens önskan om tydliga svar och raka lösningar, en slags naivitet som driver framåt. Jag kan känna igen mig i viljan att ge mig hän, att inte vara tvetydig. Och samtidigt så finns Petrus erfarenhet och också min egen av att det inte finns så många enkla svar.
Jesus ger inga enkla svar utan ger oss istället något annat. Jesus ställer livsfrågan i våra liv, ger oss tillit och väcker tilliten i oss så att vi vågar kasta oss ut på djupt vatten, ta risker och leva under öppen himmel – i tillit till Guds löften. Jesus vill relation och vill ge oss kraft. Han säger: ”Jag ska alltid vara med er intill tidens slut.”
Petrus ger sig hän och älskar Jesus, älskar sin Gud och är beredd att ge allt. Och han bär med sig erfarenheten av att vara förlåten på djupet och upprättad – det väcker både glädje och ödmjukhet, det utmanar en allt för tvärsäker hållning. Och det hindrar inte visionen, drömmen att vara levande, kärleken att växa – däremot väcker det en medvetenhet om att jag behöver förändras, korrigeras, förlåtas och börja om, om och om igen.
Det är i denna tro vi får leva och det är denna tro vi får dela med andra.
Det är därför vi säger med sådan glädje: Kristus är uppstånden!
Ja, han är sannerligen uppstånden!
Lotta Miller/präst