Text: Matt 13:31-34
”Du har lärt dig av livet, säger du.
Menar du då, att du kryper ihop och försvarar dig, att du ångrar din spontanitet, att du blivit försiktig nu av alla dåliga erfarenheter, att du förlorat din värme och låtit den heliga elden slockna?
I så fall ber jag dig att hellre fortsätta genom livet som analfabet, inför människor naiv, som ett barn inför Gud.”
(Dom Helder Camara, biskop i Recife i Brasilien 1964-1985 Ur ”Tusen skäl att leva”)
Jesus ger oss två bilder för himmelriket – den ena om en man som sår i sin åker och den andra om en kvinna som arbetar in sin surdeg. Konkreta bilder vi kan se framför oss och som får mig att tänka på tre ord som hör ihop med temat ”Guds rike är nära”. Fantasi, förakt och förundran
Fantasi
Hur tänker du om din fantasi? Har den något med tro att göra? När livet är svårt och världen orolig – vad händer då med din och min fantasi?
Vad är det vår fantasi har sitt sökarljus inställt på?
Vi kan inte bestämma i någon enkel mening vad du och jag ska fantisera om. Och jag tror att det vi blir fyllda med och det vi fyller våra tankar med har betydelse.
Dom Helder Camara vill visa på cynismen, svartsynen som ett hot mot livet, - mot tro, hopp och kärlek – och därmed också mot fantasin som skapande kraft.
Jesu liknelser om senapskornet och surdegen uppmanar oss att använda vår fantasi för att få syn på hur Guds rike verkar. Var himmelriket kommer till oss.
Fantasin kan vara en skapande kraft som får oss att se det som kan vara svårt att hitta, som hjälper oss att hoppas. Fantasin kan vara ett fantastiskt redskap som medmänniska, skapande person och Guds medarbetare. Fantasin är en möjlighet att föreställa sig vad en annan människa kan känna och uppleva, en möjlighet att se det omöjliga och våga måla visioner av godhet och gemenskap – även när det tycks mörkt.
När någon skapar ett konstverk så finns där en vilja till kommunikation med andra människor i själva konstverket, en vilja att förmedla något till andra – det kan vara en beskrivning av smärta eller av ondskan, en förståelse av vad som händer och konsten som protest mot ondskan kan hjälpa oss att hålla fast vid det goda, om så endast genom dess frånvaro i konstverket..(Fantasin kan ha fler funktioner för oss, men det lämnar jag därhän just nu.)
Jesu liknelser – handlar om Himmelriket och säger tydligt:
Ge inte upp om du inte ser så mycket just nu, det finns en framtid som rymmer så mycket mer.
Jag vill utmana dig att själv använda din fantasi för att söka bilder för var Himmelriket växer fram här och nu i ditt liv, vår värld – och det behöver inte vara stort – bara som det minsta senapskorn.
Var ser du Himmelriket mitt ibland oss?
Men fantasin kan också vara farlig när den används för att bygga på vår rädsla, skapa klyftor.
När fantasin inte är kopplad till hopp utan till förakt.
Förakt
Det sprids bilder och berättelser i sociala medier vars enda syfte är att generera lögner, hat och förakt. Poängen är att framställa den andre som något farligt, ont och som mindre vetande. Saklighet är ö h t inte aktuellt. Kvinnoförakt, antisemitism och rasism t o m propagera för nazism är det dessa kommentarer vill framföra. Att samtala och se varandra som människor finns inte med i ekvationen.
Harald Hofstad skrev 1972 en bok som hette ”Vårt förakt för svaghet”. Han går igenom nazismen i Tyskland och visar på grundstommen i nazismens ideologi – det är inte hakkors och bruna skjortor som är det väsentliga utan läran om att den starke ska härska över den svage. Att den som slår sig fram beundras. Att den som förlorar föraktas.
Och när vi läser evangeliet för 2:a advent så utgår det från det lilla, från det som kan viftas bort, det som kan förstöras, från det som vi så lätt tror inte är någonting.
Senapskorn och surdeg är inte bilder för makt – utan för liv och växt på sårbarhetens och svaghetens villkor.
Det är starka ord, hoppfulla ord och motståndets ord.
Det är liv!
Jesus Kristus liv och död är förlorarens liv, för att vi ska få liv!
Evangeliet är kärlek till förloraren, till den som föraktas, till den som inte anses vara någonting, och just den utvalde Gud.
Här finns en hemlighet, här finns en Kärlek som bär.
Förundran
När Jesus möter människor finns alltid ett personligt tilltal, ett möte. Jesus frågar ofta: Vill du bli frisk? En skulle ju kunna tänka att det är självklart om jag är sjuk, men Jesus frågar. Frågar för att varje människa ska få ge sitt eget svar, ska få välja. Den blinde Bartimaios och den krokryggiga kvinnan i bibeln, som möter Jesus, är inte objekt för Jesus utan människor med en historia – som han möter och helar.
Språket kan användas för att göra den andra människan till en sak, för att få henne på avstånd så jag inte behöver engagera mig, inte behöver se våra likheter, inte behöver bli berörd, inte behöver se sanningen.
Nazismen talade på 30-40-talet om ”Den slutgiltiga lösningen” istället för att säga att vi kommer att begå folkmord på judar. Vi kommer att mörda män, kvinnor och barn för att de tillhör folkgruppen judar. Vi kommer att mörda människor för att de är romer eller homosexuella. Det var aldrig David, Lea och Kim de talade om, eller Dana. Aldrig personer, utan dem där borta som vi föraktar.
Harald Hofstad är tydlig med att föraktet för svaghet inte är försvunnet, det finns i vår tid och våra förhållningssätt. Och idag är ju detta ännu mer tydligt, än på 1970-talet, då det nu finns människor som öppet propagerar för nazism. Skakande!
Vi får följa Kristus och det innebär att stanna upp och se den enskilda människan, se bortom objektifieringar och fördomar.
Se hur det verkligen är – det är en stor uppgift som vi får hjälpas åt med och samarbeta med alla människor av god vilja.
Då blir flyktingpojken – Yacub som berättar, eu-migranten blir Danuta med sitt speciella leende, den sjukskrivna blir Maria som tycker om äpplen, den prostituerade blir Rebecka som kan brodera o s v.
Även om vi inte kan lära känna alla vid namn så finns här en hållning. Motsatsen till förakt skulle kunna vara förundran, förbarmande och nåd. Motsatsen till förakt skulle kunna vara att vilja se och förstå.
Och – här finns ett gott budskap, en vila – Himmelriket växer utanför din och min kontroll och därmed också utan att jag ska åstadkomma det. Både senapskornet och surdegen växer och genomsyrar av egen kraft. Jag kan bara lägga det i jorden eller arbeta in surdegen så den får verka. Du och jag ska inte prestera Himmelriket. Det växer och spirar där du och jag inte har en aning.
Guds rike är här – mitt ibland oss – om vi vågar öppna ögonen och se och känna det. Guds rike kommer till oss från Gud själv.
Det lilla frö som Gud sådde för 2000 år sedan som genom hans Son har brett ut sig och blivit det vackraste hoppets träd, som man kan tänka sig.
Svartsyn och cynism, förakt och distansering får vi välja bort för Kristus erbjuder oss att leva i förundran, förbarmande och nåd. Det är en fantastisk styrka. Det är vår glädje. Det är vår hopp. Jesus Kristus förlorar sitt liv för att vi ska finna det. Amen. Halleluja!
Lotta Miller/präst