När vi försöker komma ihåg någon som levt nära oss tidigare så letar vi i minnena efter det som var speciellt, i den relation vi haft, i det vi gjorde tillsammans. Ju lägre tiden går desto svårare är det att komma ihåg rösten, de exakta orden. Lättare är det att komma ihåg det som personen gjorde, det vi gjorde tillsammans. Jesu dagar på jorden börjar lida mot sitt slut, så han vill ge vännerna något speciellt. En minneshandling som kan upprepas, generation efter generation som aldrig kan gå förlorad eller glömmas.
Tänk dubbelheten i att ordna en fest samtidigt med vetskapen om att man snart ska dö, glädjen och sorgen, livets realitet för oss alla. Jesus skickar iväg två av sina vänner för att ordna med den traditionsenliga påskfesten. Budskapet är att de ska möta en man som bär på en vattenkruka. Han ska leda dem till huset där rummet redan står färdigt. Uppdraget är nog inte så svårt. En man med vattenkruka bör vara lätt att känna igen. Det vanliga var att kvinnor hämtade och bar på vatten. Gästerna är väntade, ändå vet vi inte vem den gästfrie värden är. På kvällen samlas de i rummet på övervåningen. Väl till bords blir Jesus brutalt ärlig. En av er ska förråda mig, säger han. Och i sant mänsklig anda säger de en efter en: Det är väl inte jag? Jag tror att alla utom en förväntar sig att Jesus ska säga, naturligtvis är det inte du. Villkoret för sveket bör ha varit uppgjort innan de satte sig till bords för att äta. Kanske undrar han hur Jesus har fått reda på det?
Med sin fråga visar lärjungarna att de är fångade i den rädsla som genomsyrar världen. Rädslan att själv göra fel, att inte räcka till. Samma rädsla som vi fångas i också idag. Men Jesus vill inte ingjuta rädsla för att göra fel eller känslor av otillräcklighet. Denna sista måltid tillsammans vill Jesus ge vännerna tillit och förtröstan, något de kan göra tillsammans som ska påminna om hans närvaro i deras liv, om allt det han sagt och gjort, allt det som de delat.
Anna Svensson Melin, församlingsherde