Det var något majestätiskt över henne, där hon stående i sittvagnen, lät sig föras genom domkyrkan. Hon var i femårsåldern. Det röda, lockiga håret föll ned mot axlarna, som på en renässansmålning. Hon fäste blicken på mig och sa: ”Jag vet var Gud finns.” ”Var då?” undrade jag. ”Där”, sa hon och pekade mot det astronomiska uret.

En annan gång stötte jag på två pojkar, något äldre än flickan, snarare åtta. ”Vi letar efter döden”, upplyste de mig. ”Vet du var han finns?”. Jag började fundera om det var gravstenarna i kryptan de tänkte på. Eller kanske Birger Gunnarsens sarkofag? Men det stämde inte. Döden skulle vara någonstans högt uppe. Det visade sig att de hade sett en bild av skelettskulpturen som är placerad ovanför urtavlan till Livets och dödens klocka. Förtjusningen var stor när de hittade den. Och samtidigt var det kusligt. ”Är det där ett riktigt skelett, från en riktig människa?”.

Efter 14 år som domkyrkokaplan bär jag på en rik skatt av möten med människor i alla åldrar och kring livets alla ämnen. En god vän som bodde ett tag i New York berättade hur han varje kväll kom hem och sa: ”Du kan aldrig gissa vad jag varit med om i dag.” En sådan känsla kan fylla en också efter en dag i domkyrkan. Att jag skulle få vara med om detta, det anade jag inte i morse.

Domkyrkan har många portar. Det finns många anledningar för att uppsöka henne. Besöka en gudstjänst, tända ett ljus, sitta i tystnad i dopkapellet, se en utställning, undersöka stenhuggarmärken, fotografera till en bok, hämta stoff för att skriva – allt från lyrik till avhandlingar. Skydda sig från regnet. Läsa sagor med barnbarnen i barnhörnan. Den hemlöse finner en plats att värma sig. Den ensamme en vaktmästare att byta några ord med. Andra hittar vägen till själavårdstimmen varje vardag kl. 16.00.

Internationella studenter tas emot och nya doktorander promoveras. Orglarna, körerna, konserterna är andra anledningar till besök. Lektionen i matte eller elteknik kan hållas i katedralen. Hantverkare av alla slag reparerar, underhåller, installerar. Helt i enlighet med jätten Finns ord. ”Den här kyrkan ska aldrig någonsin bli färdig”. Ibland är renoveringen mer storslagen. Som när de två tornhuvorna lyftes av för att repareras och bly byttes till rostfri förtennad stål. Det var i sanning hisnande att se tornhuvorna sväva med den stora liftens hjälp.

 

Domkyrkan har många portar. Det finns många anledningar för att uppsöka henne.

Jag har velat fortsätta dialogen med vår tids konstnärer. Lyssna. Se vad som kan uppstå i samspelet mellan konstnären och rummets historia, arkitektur och praktik. En erfarenhet jag då gjort är hur konsten kan bli en mötesplats för oss människor där vi i verken kan känna igen sådant vi själva varit med om. Dela genom tid och rum, i ord och utan. Konstverken kan fungera som portar in mot egna smärtpunkter och dolda skikt. Öppningar mot transcendensen, den verklighet vi kallar Gud.

År 2023 firade vi 900 år av tillbedjan i domkyrkan. Högtidlighöll minnet av invigningen av kyrkans första altare i kryptan som 30 juni 1123 helgades till Johannes döparen, alla profeter och patriarker. Konstglasfönstret över altaret är en födelsedagsgåva. Tack vare en generös donator kunde det skapas. Likt en ädelsten fogas in kryptans absid. Minna om historien och samtidigt vara ett avtryck från vår tid.

Jubileumshelgen den 30 juni till 2 juli var extra festlig. Kungaparet deltog och firade tillsammans med biskopar från hela Norden och domkyrkans musiker, körer och ungdomar. Hela stan var med, förstås. För det går väl egentligen inte att tänka sig Lund utan domkyrkan? Också det en central katedralerfarenhet. Hur domkyrkan är en knutpunkt i regionen, nationellt och internationellt, med relevans i samhället. Ett ansvar att axla. En förväntan att möta. Trösklarna till domkyrkan är låga. Många vill bidra, skapa och ta emot i detta rum.

Hela år 2023 präglades av jubiléet med samtal om vetenskap och tro, nykomponerad musik, temavisningar och en ljusinstallation i kryptan. Den 17 september fyllde det astronomiska uret 100 år och påverkade firandet. Inför jubileumsåret har många forskare fördjupat sig i domkyrkan. Resultatet presenteras i ett bokverk i åtta delar varav fyra kommit ut i skrivande stund. En ny kunskap från arbetet är att det första uret troligen invigdes 1423. Visst låter det logiskt? Också då ville man fira den långa historia och uppmärksamma tidens gång.

Erfarenheterna från jubiléet fångades upp och gavs vidare när North European Cathedral Conference hölls i Lund i februari 2024. Medarbetare från 35 katedraler i 12 europeiska länder samlades för att under fyra dagar utforska temat Living with uncertainty. En rikedom att dela katedralerfarenheter. Mycket förenar. Katedralerna reser sig mitt i samhället, öppna för världen och de stora framtidsfrågorna samtidigt som de utgör platser för bön och fördjupning. Pilgrimsmål och skattkistor fyllda av tro och kunskap

En domkyrka är en biskopskyrka. Ordet katedral gör det tydligt. Det kommer från det grekiska ordet cathedra, lärostol. En katedral är en kyrka där biskopen har sitt säte, sin lärostol. Lunds biskop har en konkret stol i domkyrkan. Det är en av korstolarna markerad av biskopens vapen. Ingen annan får sitta på denna plats. Ett stift kan endast ha en biskop i tjänst. En av biskopens uppgifter är att verka för enhet. Som biskopskyrka blir det även katedralens uppgift.

En betydelsefull händelse på enhetens område var det ekumeniska mötet som ägde rum i domkyrkan den 31 oktober 2016. För första gången högtidlighöll då katoliker och lutheraner tillsammans minnet av reformationen. Representanter från Vatikanen, bland andra påve Fransiskus, och från Lutherska världsförbundet firade gudstjänst i domkyrkan och uttryckte viljan att tillsammans fortsätta vandringen från konflikt till gemenskap. Händelsen kom att bli präglande för mig och för min tjänst som domkyrkokaplan. När mötet var över hade S:t Thomas katolska församling och Lunds domkyrkoförsamling fördjupat vänskap och relationer. Vi ville fortsätta att göra det tillsammans som vi kunde göra och insåg att det var mycket. Vi delar Guds ord, dopet, bönen, vänskapen och den diakonala tjänsten. Även den historia av splittring som vi ärvt är en erfarenhet vi delar. Våra två församlingar började regelbundet be vesper tillsammans. När S:t Thomas renoverade sin kyrka firade de sina gudstjänster i domkyrkan under ett år. Långfredagens gudstjänst kl. 15.00 blev gemensam. Det som skett på ekumenikens område i Lund är känt och spritt i världen.

När jag togs emot som domkyrkokaplan i högmässan på Tacksägelsedagen i oktober 2010 inspirerades jag av ett av de små runda glasfönstren i sjuarmade ljusstakens kapell. Fönstret avbildar en fiolspelare med domkyrkans torn i bakgrunden. Jag såg hur musikern spelade sig in i katedralen. Bar fram människors sorg och glädje, hela världen, till altaret. Bidrog till skönheten i rummet, påminde om heligheten utan att väja för de mörka, komplexa och utmanande klangerna. Nu ser jag att violinisten också kan vara på väg från rummet. Präglad av erfarenheterna där. Buren av klanger och melodier som ljudit i katedralen, rik på berättelser och möten. Sänd. In i det okända.

Lena Sjöstrand