Sedan kyrkomötet i Nicea år 325 har påsken förbundits med tiden månen växer.
På ett hemlighetsfullt vis är himlakropparna knutna till viktiga händelser i Jesu liv. Under julen är det stjärnan som leder de tre heliga kungarna fram till krubban. Evangelisten Lukas får oss att ana hur barnets födelse berör hela kosmos. Under påsken knyts solen och månens symbolik samman. Månen förknippas med förvandling. Varje månad ser vi hur månen växer till och avtar på himlen ovanför oss. Solen representerar det som är konstant och bestående, om än den ibland kan döljas av molen. Kristus själv är förknippad med solen. Den uppåtgående solen är ett av många namn som används om honom. Han är ljuset som återvänder efter nattens mörker. Om månen påminner oss om påskens förvandling, övergången från död till liv, visar solen oss hur ljuset övervinner mörkret.
Det stora ljuset och det lilla ljuset finns omnämnda redan i Bibelns första skapelseberättelse. Gud skapade det större ljuset att råda över dagen och det mindre över natten. Skapelse och påsk hör samman. I Kristi uppståndelse återupprättar Gud sin skapelse. Långfredagen berättar om hur Kristus går djupast in i lidande och död för att dela detta med oss, med sin skapelse. Det är våra sår han bär. Döden håller honom inte fången. På tredje dagen uppstår han. Livets krafter segrar. Han är hoppet om förvandling och nyskapelse. Han är vårt hopp om uppståndelse ur lidande, ensamhet och kamp.
När våren är i sin linda. När jorden börjar dofta och blommorna söker sig upp ur den svarta mullen. När månen åter visar sig på himlavalvet och möter solen som värmer kroppar och själar. Då firar vi påsk!
Lena Sjöstrand, domkyrkokaplan