Försoning tar tid

Symposiets gav först en historisk återblick. När gränsen till Finland drogs 1809 delades ett geografiskt kulturellt område, då Tornedalen delades i två rikshalvor och den finsktalande befolkningen blev en minoritet i Sverige. I slutet av 1800-talet började en försvenskning av Tornedalen som pågick långt in på 1900-talet.

Forskaren Carl-Gösta Ojala berättade om hur tornedalingar, kväner och lantalaiset varit föremål för insamling av mänskliga kvarlevor. Det är en mörk och smärtsam historia och ett starkt och känslosamt ämne.

Lars Elenius, professor emeritus, berättade om kyrkans roll i skolväsendet, där synen på barn har haft stor betydelse. Det fanns en sorts okänslighet för barn, som drabbade dem hårt.

Professor Urban Claesson föreläste om kyrkans och dess företrädares historiska agerande i relation till tornedalingar, kväner och lantalaiset under 1800- och 1900-talet.

Forskaren Gerd Snellman berättade om laestadianismen och dess koppling till språkfrågan. Finskan var det heliga språket, lingua sacra, och sattes främst.

Okänd historia

Hur det gick till när stora delar av norra Sverige bytte språk och kultur, är inget vi har läst om i historien. Många äldre med rötter i norra Sverige vittnar om svåra upplevelser från skoltiden då deras hemspråk blev förbjudet eller de förklarades vara mindre värda. Det finns minnen från en tid då den som tillhörde en viss folkgrupp förklarades som en underlägsen ras och som ett intressant objekt för forskning. Barn och unga har "ärvt" de gångna generationernas ofta smärtsamma erfarenheter av att ha blivit förnekade, förtryckta och illa behandlade på grund av sina rötter i en annan folkgrupp än den svenska.

Svenska kyrkan var en aktör som hade stort påverkan på utvecklingen vilket är viktigt att känna till. Kyrkan var en av de krafter som drev på försvenskningen.

Kommissionens arbete i Norge

Per Oskar Kjølaas, biskop emeritus, berättade om den norska kommissionens pågående arbete att utreda fyra folkgrupper. Utan sanning kan det aldrig bli någon försoning. Försoning är en process som aldrig tar slut och det finns förväntningar på att kommissionsarbetet ska leda någonstans.

Kunskap får man genom forskning, den är viktig för samhällsutvecklingen. Det är kunskapsbrister hos hela befolkningen om minoriteter. Kunskap är en förutsättning för försoning. Kommissionen fyller kunskapsbristerna bland annat genom intervjuer och personliga berättelser. Det är tungt men bra att ha någon att berätta för. Det är sorg, frustration, men också hopp om att nästa generation ska få det bättre. Det har varit viktigt att få berätta, först för kommissionen men sedan också för det övriga samhället.

I försoningsprocessen handlar det om vilja till förändring, inte bara kosmetiska förändringar utan förändringar i grunden. Det finns ingen försoning utan sanning, ett erkännande av vad minoriteten har fått utstå. Sanningar som gör ont och sanningar som befriar. De ska lära oss att se framåt och hur vi ska behandla varandra med respekt. En av de unga som intervjuats berättar:

– Det är vi unga som är möjligheten nu, vi har frågan i våra händer. Det finns så många följdskador på grund av historien och vi ska inte vara offer utan möjliggörare.

Berättelserna viktiga

Ärkebiskop Antje Jackelén, som var på plats i Luleå, pekade på berättelsens kraft:

– Berättelsernas kraft kan vi aldrig underskatta. Forskning, kunskap och vittnesbörd behövs. Det handlar om vår gemensamma mänsklighet. Vi har satt något i rörelse och måste komma i mål.  Vi måste lära oss av det som blev fel.

Vid flera tillfällen lyftes vikten av att få berätta. Berättelserna är inte lika, varje berättelse är unik och ska tas tillvara. Vi måste respektera individers olika sanningar.

– Det finns ingen ”quick fix”. Berätta och återberätta och sluta aldrig lyssna. I sannings- och försoningskommissionen vill vi söka sanningen, alla sanningar, för det finns inte bara en, sa Elisabet Fura, kommissionens ordförande.

Vi måste synliggöra historien

För att en minoritet ska synliggöras måste den stärkas. Den har blivit utsatt för förminskning, så motsatsen behövs. Vi måste tala om historien för att reparera och gå framåt.

Synliggörandet är viktigt. I Norge tar nu kyrkan sitt ansvar för sina minoriteter. Alla präster i de nordliga stiften har fått en uppmaning att i varje gudstjänst läsa inledningsord och välsignelsen på samiska.

– Om den stora historien får bli känd är det lättare att bli av med skammen. Det handlar inte om ”mig, om individen, utan om så stora processer som jag blivit offer för”, framhöll biskop Åsa Nyström.

Linnea Nylund, översättare och kulturarbetare i Korpilombolo, kom med en uppmaning:

– Lyft fram historien när kommissionens rapporten är inlämnad. Det är nu arbetet börjar. Det måste göras överallt, i varje by, i varje stuga. Majoriteten har också rätt till den här historieskrivningen.

Vägen framåt

Det tillhör människans storhet att hon kan resa sig över det individuella och försöka förbättra människans situation. Det är också viktigt att föra ut det här arbetet. Att till exempel erbjuda psalmsång eller dop på meänkieli utan att det behöver efterfrågas.  Och personal behöver utbildas så att de har kompetens i minoritetsspråk och deras kulturer.

Biskop Åsa avslutade symposiet med några tankar:

– Låt språken klinga tillsammans! Vi kan melodin och kan sjunga på våra olika språk. Det är viktigt att vi kan komma till konkreta åtgärder, gärna genom nordiskt samarbete, där vi kan gå tillsammans över gränserna. Nordkalotten var ju tidigare en enhet.

– Försoning tar tid. Nu börjar det. Om hundra år ska de inte kunna säga ”De lärde ingenting av sin egen historia”. Vi ska inte upprepa historien. Låt oss lyssna på varandra och låta berättelserna ligga där bredvid varandra, avslutade biskopen.

Maria Lundström Pedersen