Påskkrönika: Skärtorsdag

Jesu sista måltid har många bottnar. Skärtorsdagskvällen, då Jesus äter för sista gången med sina vänner. Texterna vi läser påminner om nattvardens judiska ursprung. Det osyrade brödets högtid, till minne av befrielsen från slaveriet i främmande land. 

Vi har en rikedom i de fyra evangelierna som tecknar var sin bild av honom. Vi möter det mänskliga och det gudomliga. Det är inte enbart en bra gemenskap utan det finns även smärta och svek. En person som berättar något om kristen tro är Judas. I vår kristna kultur så är Judas en symbol för svek. Vi brukar tala om att ge en svekfull “Judaskyss” eller de 40 silverpengarna som symbol för blodspengar, moraliskt värdelösa.
 
Jesus måste ha älskat Judas, känt honom väl och utvalt honom i god tro. Vi kan bara gissa, men troligen var Judas förräderi en smärtsam händelse i Jesu lidandes väg. Vi vet ju själva att det stora sveket upplevs starkare från de som står oss närmast. Jesus måste ha bett för Judas efter att han blivit förrådd, och vi vet att Jesus tog med honom i sin bön på korset: Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.
 
Judas var en av Jesu närmaste, kanske den mest betrodde.
Tänkare har under århundraden funderat om inte Judas var så fanatisk i sin framtidsvision, så upptagen av kampen för det goda, så att hans vänskap med Jesus verkade stå i vägen måste han göra sig av med Jesus. Ibland leder vårt sanningssökande fel. Det hedrar Judas att han så snart insåg vilket oerhört brott han begått. 

Viktiga frågor denna skärtorsdagskväll är: Vem är Kristus för mig? och var möter jag honom i mitt liv? Det kristna livet har ofta stråk av frågetecken och inga riktigt säkra svar. Det innebär även att vi alla, precis som Judas, är kapabla till svek. Det tål att besinna sig. Någon har sagt att det som kännetecknar helgon är att de inte mäter och bedömer andra utan är mest upptagen med sina egna tillkortakommanden och brister. 

Vid måltiden gav Jesus sina vänner en avskedsgåva. Inte ett föremål som vi lätt skulle tappa bort, utan en handling att utföra om och om igen. Nattvarden firar vi i gemenskap med varandra. Inte som minne utan på något sätt blir det som hände då, närvarande. Med alla de heliga firar vi nattvard. Altarringen som är halvcirkelformad antyder en fortsättning in i den himmelska världen. Cirkeln sluts! En cirkelrörelse i kärlek, förlåtelse och ett framtidshopp.

/Anders Stenman, präst i Luleå domkyrkoförsamling