Ingen religiös eller politisk maktordning. Ingen syndakatalog eller skuldbeläggning. Inget avstånd, ingen rädsla. Guds kärlek bär oss till och med över dödens gräns. Att dö är att gå ur den tid som så ofta definierar våra liv, in i Guds eviga nu. En gudsnärvaro som inte ens är beroende av vår upplevelse av närvaron. Gud är. Punkt.
Kyrkans utmaning är att inte fylla den tomma graven med definitioner och förutsättningar för att sedan rulla tillbaka stenblocket och ställa vakter utanför som ska bevaka Den Rätta Läran. Människans utmaning är att öppna sina sinnen och våga lita till att Guds kärlek både är förutsättningslös och en kallelse till engagemang för mer än mitt eget.
Stenar finns ju också i våra egna liv. Skuld, skam och egna misstag. Bördor som tynger oss och stänger vårt hjärta för skapelsens och medmänniska behov. Kanske även för den kärlek som kommer till oss både från andra människor och Gud. Känslan av att inte vara värd, inte höra till. Det är då vi får ställa oss nära Maria från Magdala, hon som stannade kvar vid graven och grät. Hennes tårar gav klarsyn, ur dem blev hon den förste att möta och berätta om den uppståndne. En befriande berättelse som når genom alla generationer.
Stenarna i våra liv ska vältras bort. Påskdagens löfte är att allting ska börja leva igen. Våra liv är bara början. Shalom.
/Gunnar Sjöberg, präst, Luleå domkyrkoförsamling
