Nu, som vuxen kan jag se skönheten i långfredagen, en dag som är för oss. På engelska heter den good Friday, den goda fredagen. Den dag då Jesus fullföljde Guds löften om befrielse för oss.
Jesus är både Gud och människa. Det är fullt mänskligt att vilja fly undan smärta, att skrika då smärtan blir för svår och att vilja ge upp då det blir övermäktigt. Ingen skulle klandra oss om vi gjorde det. Det är mänskligt. Men Jesus fullföljer, han går rakt in i smärtan och lider fruktansvärt. Jesus, som också är Gud hade kunnat försvara sig, han hade kunnat kalla in varenda ängel att försvara honom och rädda honom från det som skulle komma. Men det gör han inte. Han fullföljer.
Och så hänger han där, på korset. En avrättningsmetod som leder till långsam kvävning. Långsam kvävning en varm dag, i hettan. Soldaterna spelar tärning om hans kläder, en del hånar honom, hans mamma och vänner sörjer honom. Så gräsligt. Går det ens att föreställa sig det?
Och det ska bli värre. Framåt eftermiddagen mörknar det, och Jesus känner av sin mänsklighet så akut, så ångestladdat att han säger; ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”. Och så dör han. Inga tröstande ord. Ingen hand att hålla i. Och fullständigt övergiven. Ensam. Ingen människa vill dö så.
Tomheten.
Tystnaden.
Sorgen.
Varför? För att vi ska få leva i en öppen relation med Gud. För att vi ska veta att vi har en vän när alla andra vänner försvinner, som har lidit lika illa som vi någonsin kan lida, vi människor. För att oavsett vad vi gjort finns det förlåtelse från Gud.
Och det är därför långfredagen finns, för att ge oss ett andrum, en hel dag utan annat än stillhet och eftertanke, en möjlighet att stanna upp och se oss själva i vitögat, att reflektera över meningen med livet och vad vi gör av det liv vi fått.
En ganska tråkig dag. Men den dag som påminner oss att Gud fullföljer det han lovat.
/ Annelie Bäck, diakon, Luleå domkyrkoförsamling.
