(Ur Kyrknyckeln nr 2 2021)
”Den första generationen förvärvar, andra generationen ärver och tredje generationen fördärvar.” Ett gammalt talesätt jag lärde mig redan som barn. Det handlade om vad som kunde hända med ett jordbruk, ägor eller företag, över generationer. Talesättet är pessimistiskt laddat, som om våra förfäder skulle hålla i taktpinnen för hur vi och våra nästkommande generationers arv ska gestaltas och förvaltas.
Strävan att skapa förutsättningar för sina efterkommande har alltid funnits och lever kvar. Dock handlar inte allt om hur ett kapital förräntas eller hur drivkrafterna
ser ut. Varje människa måste bygga upp livet utifrån sina förutsättningar. Varje generation är unik och skapar något nytt i sin tid.
Oavsett hur vår familjebild eller släktträd ser ut så är vi arvtagare. Vi kommer någonstans ifrån. Vi har ett ursprung. Vi har med oss en del av vårt förflutna. Synligt eller osynligt. Ens karaktärsdrag, beteende, känslighet eller rörelsemönster kan gå i arv, liksom förmågor av olika slag, om man är lagd åt ena eller andra hållet.
Frågor om vem man är, var man kommer ifrån och vem man släktar på, möter vi ofta i mindre samhällen där det finns tydliga gemenskaper och större social kontroll. I större städer kan man inte överblicka människors arv och härkomst på samma sätt.
En del har gjort en resa från ett annat land och har en annan ursprungsfamilj. Några har knapp kännedom om sin historia. Några av oss av har vetskap om flera länkar bakåt i tiden. Jag har själv växt upp på en gård som ärvts vidare i nio generationer. Mycket av förfädernas historia vet vi inget om; vad de kände och tänkte. Men vi vet deras namn och bosättning, födelse och dödsdatum, vad de har levt av, om de fick inga eller några barn. En hel del av vår historia kan vi få kunskap om genom kyrkböckerna, som är unika i världen.
Som kristna vilar vi i det faktum att vi alla i grunden har vårt ursprung i Gud. Det arvet gäller, oavsett hur vår historia sett ut. Vi är Guds barn och Kristus medarvingar. Det är i Gud som vi lever, rör oss och är till. Gud har skapat oss till sin avbild och det är det viktigaste. Vi är oändligt värdefulla. Jesus berättar ofta om att himmelriket kommer, ja att det redan finns djupt inom oss och kan växa i tillit och kärlek.
Ingen kan ta ifrån oss vårt gudomliga arv. Det viktigaste är att vi djupast sett hör ihop som människor.
Charlott Rehnman, domprost i Luleå domkyrkoförsamling