(Ur Kyrknyckeln nr 3 2020)
Kent Wisti och Susanne Dahl, två präster som tillsammans utforskar konsten som uttryck.
– Jag kan inte tänka mig religion eller tro utan att prata om konst, säger Kent Wisti.
Om inte coronaviruset satt käppar i hjulet hade de kommit till höstens tacksägelsehelg i Gammelstad för samtal och utställning. Nu kommer de nästa höst istället.
Västberlin i slutet av 1980-talet. En svartvit värld. Två änglar strövar genom staden och lyssnar vanmäktigt till människornas tunga tankar. De är osynliga för alla, utom barn. De kan inte ingripa i människornas värld, men de har en förmåga att ge tröst. De är som om människorna kan ana deras närvaro mitt i sin oro och ångest. Wim Wenders filmklassiker Himmel över Berlin har varit en av inspirationskällorna till Susanne Dahls och Kent Wistis gemensamma bokprojekt Vem såg mig då.
Susanne
Ingen av dem har någon spikrak väg in i prästämbetet. Susanne Dahl, med rötter i Ekenäs i södra Finland, växte upp i ett frikyrkligt sammanhang som var innerligt, men också trångt i vissa avseenden.
– Jag hade behov av att frigöra mig, både som en tonårsrevolt men också för att hitta min egen väg, så jag lämnade kyrkan under några år, berättar Susanne.
Hon började läsa teologi, mest av intresse och med en ambition att bli lärare eller forskare så småningom.
– Men det hände saker under vägen och jag närmade mig Svenska kyrkan och så småningom så hittade jag mitt sammanhang.
Nu är det arton år sedan och Susanne arbetar som studentpräst i Umeå.
Kent
Kent Wisti växte upp i en inte särskilt kyrklig familj i småländska Älmhult, med en mamma som var sjukvårdsbiträde och en pappa som var gravstensgravör och konstnär. Själv blev han intresserad av trosfrågor och tanken att en gång bli präst kom tidigt. Men det skulle först bli några år som barnskötare och sedan en utbildning till konstnär, innan han började läsa teologi. Mest känd är han för sina satirteckningar, stiliserade gubbar mot en blekgul bakgrund och korta vassa texter. Idag arbetar han som stiftsadjunkt för mission i Lunds stift. Det var en uppmärksammad text i Kyrkans Tidning som Kent skrev om trösteänglar som blev en slags ingång till samarbetet med Susanne omkring boken. Men här är det Kent som står för de suggestiva bilderna och Susanne för det vardagliga poetiska språket.
Mitt liv är bevittnat
Vem såg mig då är tänkt som en tröstebok, där de har närmat sig änglar med poesin och konsten som verktyg.
– För mig var det en process att utifrån bilderna och Kents första text hitta ett sätt att måla upp det här landskapet, berättar Susanne. Att beskriva trösteänglar, det förmår jag inte. Det handlar mer om erfarenheter av den totala ensamheten och övergivenheten och i den finna en aning om att jag inte är ensam. Mitt liv är bevittnat.
Både Susanne och Kent möter det i sitt arbete. Människors berättelser om förtvivlan och utsatthet. Där är ofta utmaningen att våga vara kvar i den känslan.
– I den kristna tron är ju hoppet väldigt centralt, men det kan också vara att vi går för snabbt till hoppet för just då är den människan inte mottaglig för den typen av tröst. Och därmed överger vi också den människan. Det enda jag kan, är att vara där jag är, säger Susanne.
Konst i kyrkan
Samtalet glider över på konstens roll i kyrkan. Om hur det inte bara handlar om altartavlor och skulpturer. Kent kan inte tänka sig religion utan konst.
– Vi har ju anställda konstnärer i varje församling i och med kyrkomusikerna och vi använder ju oss av lyriken i psalmerna varje söndag, så konsten är ju ytterst närvarande i kyrkan.
För Susanne är resan kopplad till erfarenheten av att lämna en trång värld och söka ett nytt språk. Det passar också väldigt väl in i hur hon jobbar som universitetspräst, där det handlar om att möta människor där kyrkans ord som nåd, försoning och barmhärtighet inte längre är meningsbärande.
– För mig är har det poetiska språket blivit det som öppnar upp. Jag har fått röra mig från det som är trångt och instängt till livet.
Text: Ulf Boström
