I coronatider jobbar många hemifrån. Det har gjort att intresset för att skaffa hund har ökat i Sverige. En som haft hund i många år är prästen Sven Sundin. Hans förtrogna heter Noomi och är en svartlockig pudel som tycks känna sin husse utan och innan.
– Noomi är en bra tankeläsare, säger Sven.
Sven jobbar hemifrån idag. Vi ses digitalt. Han sitter framför datorn i sitt arbetsrum, omgiven av böcker. Imorgon kommer han att vara på plats i sjukhuskyrkan på Sunderby sjukhus igen.
– Jag arbetade som präst i Porsökyrkan när pandemin var ett faktum. Det blev en successiv nedstängning av det vanliga församlingslivet. Det var svårt att se hur nedstängningen drabbade dem som hade församlingen som sin primära gemenskapsplats. De som inte hade så stort nätverk drabbades hårdare. Flera levde ensamma utan vare sig människor eller djur i hemmet. Så länge det gick ordnade vi coronasäkra dagledigträffar och satt utspridda på kyrktorget i kyrkan.
Sjukhuspräst
Vid årsskiftet bytte Sven tjänst och började som sjukhuspräst på Sunderby sjukhus. Innan han och hans fru Maria flyttade upp till Norrbotten för några år sedan, arbetade han som sjukhuspräst på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Sjukhuskyrkans personal arbetade ofta nära sjukhusets anhörigstödjare. Det innebar bland annat att se över personens nätverk för att underlätta hemgången.
– När patienten sa: ”Jag måste hem till hunden”. Då var den personen i hamn.
NOOMI
Om man inte är så hjälpnödig när man möter en människa som lider kan det ske att hoppet väcks utan att vi har plankmålat ett hopp på en människa som inte är ”där”.
Sven Sundin
Hemma i huset i Altersbruk finns förutom Sven och Maria, ytterligare en familjemedlem. Hon heter Noomi och är en sällskaplig pudel på elva år.
– Hon har levt med oss i tio år. När vi flyttade upp till Norrbotten hade vi också en hund som hette Salsa. Hon blev 16 år och var en otrolig terapeut! En vän som förlorat en anhörig var på besök hos oss, Noomi var valp då och skällde glatt, men Salsa tittade på personen och satte sig bredvid. Hon vek inte från personen en enda gång. Hundar har en gest: De lägger nosen på ens ben eller arm, som ett tryck som är så medkännande och tröstande.
Nätverk
Forskning om krisstöd har visat att de närmaste nätverken gör störst skillnad i hur man klarar sig vid en kris.
– I sorgegrupper jag haft kunde man se en tydlig skillnad på de som hade barn, djur, jobb, och de som inte hade det. En deltagare sa: ”Hunden tvingade mig att gå upp på morgonen”. Hundar, hästar, kossor är levande varelser som läser våra känslor och vår förtvivlan. Ett djur som inte kan intellektualisera känslor som vi, kan nå en människa med tröst på ett annat sätt. Människor kan vara så
väldigt hjälpnödiga! Sven suckar lite.
– Människor i kris kan behöva ge en djup existentiell suck. Istället för att lyssna blir omgivningen hjälpnödig och vill ställa allt möjligt till rätta. Vuxna barn har ofta svårt att höra rätt. Det är ofta lättare för barnbarn. Om man inte är så hjälpnödig när man möter en människa som lider kan det ske att hoppet väcks utan att vi har plankmålat ett hopp på en människa som inte är ”där”, förklarar Sven.
Sjukhuskyrkan
I sjukhuskyrkan på Sunderby sjukhus har Sven tre kollegor: En präst och två diakoner. Det är ett ekumeniskt arbetslag med tre anställda från Svenska kyrkan och en från frikyrkorna. Andaktsrummet Stillhetens rum är öppet dygnet runt, året om, men nu med restriktioner om max åtta personer i rummet samtidigt. Hit är patienter, anhöriga och sjukhuspersonal välkomna. Men allt är förstås inte som vanligt.
– Det är svårt att inte få besöka sjuka anhöriga. Alla har beklagat sig över att de inte får ta emot besök. Det här kommer att skapa sår i människor.
Sven och hans kollegor går till avdelningarna när de blir kallade, och då iklädda visir och munskydd. Längtan efter att det ska bli som förr, delar Sven med så många andra. Han hoppas att vaccinering ska vara en väg till någon slags ny normalitet.
Ut i naturen
Efter en arbetsdag söker han sig gärna ut i naturen för att hitta lugn och
ro, och ”skölja hjärnan”.
– Att promenera med hund är ett bra sätt att ta hand om sig själv. Jag kan ju säga till Maria att det har varit en tung dag, men inte varför. Om jag tar en promenad med Noomi efter en arbetsdag ser hon att jag är i jobbtankar. Hon är en bra tankeläsare. Under en långpromenad dyker det ofta upp ansikten från tidigare möten. Jag ser de här ansiktena och undrar hur det gick för dem. Det blir som en
slags vandrande förbön.
Text: Eva Bergman
Foto: Simon Eliasson
