(Ur Kyrknyckeln nr 2 2021)
För konstnär Sara Lindqvist Vril har frågan om rötter blivit viktigare med åren. Ett liv som svensk inuti men inte utanpå har stundtals varit ett tungt ok att bära för Sara. "Det finns en rasism som folk inte tycker är rasism. Det har varit legitimt att göra sig lustig över asiaten."
Ateljérummet i Saras lägenhet i Norra hamn är belamrat med material till hennes konst. Tyger, målarfärg, penslar ull, frigolit, garn och nålar i ett sorts organiserat kaos.
– Jag skulle behövt tre olika rum, säger Sara och skrattar.
Hon skrattar ofta, ett smittande och hjärtligt skratt.
Men under finns en svärta som med åren blivit tydligare i hennes konst.Sara berättar om broderiet Cirkus, där en liten flicka står ensam och bortvänd på ett cirkuspodium.
– Cirkus handlar om att bli uttittad utifrån mitt asiatiska yttre.
uppväxt
Sara landade på Kallax flygplats för 45 år sedan, adopterad från Sydkorea. Där stod hennes blivande föräldrar och väntade.
– Det står i mina papper att jag blev hittad på en polisstation, och att jag sedan bodde hos en fosterfamilj. Men idag när det kommit fram så mycket oegentligheter kring internationella adoptioner så vet jag ju inte vad som
är sant.
Sara var åtta månader när hon adopterades från Sydkorea. Före henne hade hennes syster Sofia, också från Sydkorea, blivit del av familjen Lindqvist från Skellefteå.
– Mina föräldrar ville gärna ha flickor då det hört att det kunde gå sämre för flickor i Korea.
Familjen flyttade strax från Skellefteå till Gällivare där pappa jobbade inom gruvnäringen och mamma var hemmafru. När Sara var tio flyttade de tillbaka till Skellefteå. Här fanns släkten och här har Sara fortfarande sina djupaste rötter.
– Jag är ju jättevästerbottnisk, ibland hoppar det ur mig något ord på skelleftebondska. Och jag har alltid trivts med släkten i Västerbotten.
Föräldrarna ville att de skulle vara en familj som alla andra. Det pratades inte mycket om Sydkorea runt köksbordet.
– Det var ju så vi var uppfostrade. Alla är vi lika och adoptivfamiljer är som en vanlig familj. Men så är det ju inte.
Föräldrarna upplevde heller aldrig den rasism som Sara och hennes syster började erfara.
– Det handlade mest om den här stereotypa kinesen, att man ropade tjing tjong. Och kommer du ihåg den där ramsan: ”mamma kines, pappa japan, stackars lilla barn”? Den gjorde ju till och med jag.
I vuxen ålder har det handlat mer om sexualiseringen av asiatiska kvinnor.
– Karlar kan säga till mig: Är du från Thailand, kan jag få köpa dig? Det har också blivit obekvämt för min pappa. När jag går med honom på stan så får vi fördomsfulla blickar.
Sydkorea
Första gången Sara och hennes syster reste till Sydkorea var 1993. Sara upplevde en befrielse i att äntligen se ut som alla andra. Att kunna smälta in i en folkmängd. Men inte heller där var hon som alla andra. Så fort Sara öppnade munnen var hon
avslöjad.
– När vi började prata så trodde ju folk att vi var från Japan och då började de bli lite otrevliga mot oss. Vi fick inte komma in på vissa klubbar och så. Då var det ett annat fack man blev stoppad i.
Det finns inget annat land som adopterat bort så många barn som Sydkorea. Sara har med åren blivit alltmer tveksam till internationella adoptioner.
– Det är ju en liten industri. Det handlar om pengar rent krasst, och barnen är handelsvaran.
Saras syster Sofia fick så småningom kontakt med sin biologiska familj. Det var Sofias biologiska syster som hittade henne. Sara var med i Korea när Sofia för första gången träffade sin biologiska mamma 2005.
– Hon såg nog mest förvirrad ut och tyckte nog att det var väldigt obehagligt
egentligen.
Hon hade en ny familj och hade inte berättat om sitt tidigare liv. Det är en sådan skam i Korea med ogifta mödrar.
Sofia
Saras syster var alltid mer sökande än Sara, som aldrig försökt efterforska om sina rötter i Sydkorea. Men Sofia led också av en kronisk depression sedan en lång tid tillbaka. Tanken var från början att hon skulle varit med i detta samtal, men i februari i år tog hon sitt liv. Hur mycket som berodde på adoptionsproblematiken
tycker Sara att det är svårt att spekulera i, men hon anser att det är viktigt att lyfta fram att psykisk ohälsa och självmord är vanligare bland adopterade.
– Och Sofia mådde väldigt dåligt över rasismen.
Konsten
Det var lite av en slump att de blev konsten som blev Saras uttrycksmedel. Liksom att det var en slump att det blev i Luleå som hon rotade sig till slut. Hon är i grunden naturvetare och jobbade många år på apotek, först i Umeå sedan Östersund.
– Till slut kände jag att, nej nu är jag så rotlös så nästa ställe jag flyttar till, där ska jag bli kvar. Och det blev Luleå.
Hon har alltid hållit på med att sy och teckna och när hon blev uppsagd 2006 kom en ny öppning. Först genom en kvällskurs i konst på Sunderby folkhögskola där hon kände att hon var någonting på spåren. Hon sökte vidare till konstlinjen och insåg att det är det här hon vill göra.
– Det har betytt jättemycket för min personliga utveckling. Jag skulle nog inte kunna gå tillbaks till det andra. Konsten har stärkt mig. Jag vågar mer och jag tycker att jag har lärt känna mig själv mycket bättre genom konsten.
Hon pendlar mellan tovning och broderi och ibland målar hon. Men mest vill hon hålla sig till det textila uttrycket. Tidigare har resultatet ofta blivit glättiga, färgglada figurer. Men just nu vandrar sorgen efter Sofia och glädjen över att skapa tillsammans i Saras liv.
– Det här lekfulla har nog varit för att dölja svärtan inom mig. Men nu känner jag att jag försöker uttrycka den också.
I Luleå hittade hon sin plats i kulturen och här har hon skapat sitt nätverk av vänner och konstnärskollegor.
– Jag känner mig nog riktigt rotad i Norrland idag. Det är det som är hemma för mig. Och impulsivt hejar jag på Skellefteå AIK, säger hon och skrattar.
Text: Ulf Boström
Foto: Simon Eliasson
