Vad är det som får oss att kliva upp på morgonen? Vad är det för kraft som gör att när vi vaknar sätter vi oss upp och kommer över motståndet att ligga kvar i den varma sköna sängen? Vilka är dina och mina drivkrafter? En del dagar ser vi fram emot med glädje och förväntan, det är med lätthet vi möter dagen. Så finns det dagar som måste erövras, dagar när bävan och oro helt upptar oss, dagar som man ändå måste igenom på något sätt. Men även de dagarna har ett slut. Vad är det som gör att vi trots allt tar oss an dagen som möter oss? Är det bara rutin, ansvar, plikt eller ett tvång? Jag tror att det är en kraft som finns där som hör till själva livet, och den kraften är för mig Gud, som vill mig väl, som får mig att känna att jag, vi alla är betydelsefulla och har en uppgift.
Medvandrare
I boken Leva med ovisshet – samtal om existentiell hälsa inbjuds vi att reflektera och samtala om livet, livsfrågorna och andlighet. Det är Lisbeth Gustafsson och Kerstin Enlund och ytterligare åtta personer, så kallade medvandrare, som delar med sig av sina livsberättelser, tankar och personliga erfarenheter. Deras gemensamma utgångspunkt är de åtta byggstenarna för existentiell hälsa. Dessa är hopp, helhet, andlig kontakt, förundran, mening, inre frid, andlig styrka och personlig tro.
Hopp
Jag har valt att lyfta fram tre av de åtta medvandrarnas livsberättelser. En av dem är Charlotta Grunewald, som skriver om hopp. Hon har arbetat som förlossningsläkare för Läkare utan gränser i Afghanistan och Jemen. Trots allt mänskligt lidande, brist på pengar och resurser återvänder hon hem till Sverige med en känsla av möjlighet. ”Istället för hopplöshet ser jag framför mig alla dessa
vänliga, generösa, nyfikna och vetgiriga kvinnor i olika åldrar som jag mött. Där
finns hoppet.”
Helhet
Sofia Camnerin, en annan medvandrare, är teolog, pastor och biträdande rektor vid
Enskilda högskolan i Stockholm. Hon har levt i tjugo år med ett barn med dubbla neuropsykiatriska diagnoser, och hon skriver om helhet. ”… att livet inte är helt eller trasigt, utan alltid både helt och trasigt. Livet är inte glädje eller sorg utan oftast samtidigt både glädje och sorg [...] Det som bär mig i allt är tron på att Gud är med.”
Andlig styrka
Ardalan Shekarabi, statsråd i Sveriges regering, berättar om andlig styrka. ”Livet har lärt mig att be om hjälp.” Han beskriver sin uppväxt i Iran där krig, våld och förtryck hela tiden pågått. Om hur han och hans familj kommer som flyktingar till Sverige och att de efter en tid får uppehållstillstånd av humanitära skäl.
Han berättar även om sin mamma, hennes mod, vilja och förmåga att anpassa familjen till svenska förhållanden. Mamman är inte troende i religiös mening men står för värderingar och en människosyn som Ardalan tagit djupa intryck av. Genom att be om hjälp och samtala med en sjukhuspräst kände han sig redo att fatta svåra politiska etiska beslut.
Människan är en berättelse
När jag läst boken Leva med ovisshet kom jag att tänka på uttrycket ”Människan är en berättelse.” Tänk så fint att en bok kan bli en slags samtalspartner eller finnas där när man inte riktigt är redo att dela sina tankar och upplevelser med någon
annan. Men jag vet också hur betydelsefullt det kan vara att samtala med någon annan människa. Att tillsammans med en person som man har förtroende för, eller i en samtalsgrupp där man känner sig trygg, kan dela det som är angeläget och viktigt i livet. Ett sammanhang där man både får berätta själv och även får lyssna till någon annans erfarenheter och perspektiv.
Boken väcker många tankar inom mig. Om vad andlighet är. Om trons betydelse. Om hur jag håller hopp och mod uppe under dagar av oro och sorg. Om förundran och förmågan att bli berörd. Om tillit att Gud är där som skapare och uppehållare
av allt. Och mycket mer. För här finns det en hel del att begrunda och tänka vidare på.
Text: Karin Sandlund Naréus,diakon i Luleå domkyrkoförsamling